Det är med en mysig känsla som jag efter de 520 sidorna tillsammans med Jane slår igen min pocket. Jag är glad. Allting kring Jane känns avslutat och det är en lättnad att veta att lyckan till slut fann Jane, och att hon tillät sig själv att behålla den! Jag älskar att Brontë avslutar på riktigt, inga öppna slut, få detaljer att fundera kring. Det hade sannerligen brutit mot hennes författarskapsram om hon tillåtit läsaren själv att fantisera fram ett svar, denna beskrivande och målande författarinna, och jag tackar henne för att hon valt att avsluta på samma sätt som hon lett oss genom Janes liv. Stundtals har det varit alldeles för mycket att ta in och språket har blivit för mycket för en ”händelsetörstande” läsare som jag. Slutet är dock precis i min smak. Kanske till och med lite tunt, vilket nästan blir lite ironiskt i denna detaljerade roman.
För nästan två år sedan slog jag igen en samma bok fast i Harry-Potter-size och med en framsida i nyanserat brunt med en vacker bild av Jane. Då tänkte jag att Louise: Inte en chans att du under några omständigheter läser den här boken igen, neverever. Den Louise var så utmattat trött på alla dessa beskrivningar och allt velande hit och dit. Under läsandes gång har jag förstått vad hon menade, och jag har delvis känt likadant. Som i slutkampen av boken när Jane flytt från Mr Rochester och träffat sina kusiner. Tiden då hon först bor hemma hos dem, för att sedan arbeta som lärarinna i en skola för bybarnen, blir alldeles för långrandig. Som läsare har man redan följt Jane så länge, och detta blir bara ytterligare en etapp. Stundtals intressant, stundtals uttröttande. Under denna andra läsning av boken har jag försökt att ha mer tålamod med Brontë. Ändå skummläser jag mig igenom vissa kapitel av boken, letandes efter att något uppseendeväckande ska ske. Jag vilja påstå: Less hade varit More! Antar att det uttrycket inte fanns på Brontës tid, så hon får lite dispens där.
Ändå har jag njutit av stora delar av boken till skillnad mot nians Louise. Jag har tyckt om varje del av Janes liv, vissa mer än andra. Tiden på Thornfield fångade mig mest då kärleken mellan Jane och Mr Rochester är så annorlunda mot den typiska romantiska boken. Det är inga glimrande ögon och svallande hår, inga romantiska rosor eller finurliga flirtknep. Det är mer ärligt, och stundtals på gränsen till hårt. Ändå är kärleken mellan dem fin på något sätt. Boken tvingar på flera ställen läsaren att ta ställning och välja mellan Rochesters och Janes parti. Jag hoppades hela tiden på kärlekens.
Löftet att hålla mig ifrån Eyre hade jag inte några problem med under de närmsta två åren. Tills den dag jag åter höll Janes berättelse i handen. Svenska lektion tisdag morgon. Hur skulle jag kunna svälja alla dessa sidor en gång till? En bok senare är det snart svenska lektion tisdag morgon igen, och när jag den här gången kommer att sitta med denna klassiker i handen återigen ser jag inte på den med ovilja, utan med ett leende. För trots delar jag gärna rivit ur, och trots att jag ibland surat över de otagliga beskrivningarna så är den amazing. En riktig klassiker! För mig är det historien som gör det. Här kommer ett citat från sidan 330, natten till bröllopet när Jane sover hos Adéle. Jag ger det följande rader för att det är så snyggt skrivet.
Flickan var liksom symbolen för mitt liv dittills, och han jag nu skulle klä mig för att möta var den fruktade men älskade sinnesbilden för min okända framtid.
Oj, nu har jag dragit ut på ord här. Det jag egentligen tänkt diskutera kring är Janes mod. Det handlar om den galna frun på vinden. För visst är det imponerande hur Jane överhuvudtaget vågar vistas inom Thornfields väggar? Jag hade varit fullkomligt livrädd! Det här går inte ens att jämföra med Morden i Midsomer som brukar få mig att smådarra hemma i tv-soffan en sommarkväll. Skräckinjagande skratt som ekar i det stora huset mitt i natten, ett brinnande mordförsökt på Mr Rochester och så den blödande Mason som brutalt blivit attackerad. Redan här hade jag flytt fältet, men inte Jane. Hon stannar modigt nog kvar. Visst känns hon stundtals orolig och rädd, men hennes reflektioner i tillvaron upptas mer av Mr Rochester än en livsfarlig kvinna. Det är först när frun Bertha besöker Jane en natt strax före bröllopet som hon blir riktigt rädd. Efter följande stycke svimmar Jane, helt förståeligt.
Men vid min sängkant stannade skepnaden, de glödande ögonen stirrade på mig. Hon höll ljuset tätt intill mig och blåste ut det under ögonen på mig. S. 327
Det är ohyggligt. Tänk dig hur ljuset plötsligt försvinner, vad är värst: Att se denna okända, skrämmande kvinna rakt i ögonen, eller att veta att hon finns i rummet, men inte var? Inget av nämnda alternativ känns särskilt roande.
Det är dags att hitta en plats åt Jane bland mina böcker i hyllan, och jag tänker för mig själv att den här resan med Jane och gänget, klassen och bokcirkeln inte varit så tokig ändå! Jag har läst massor av roliga och fantastiska blogginlägg med synpunkter som fått mig att fundera både en och två gånger. Jag har lyssnat till P1:s bokcirkeln och funnit det spännande att höra deras åsikter på boken, och framför allt så har jag ändrat mina egna. Och även om jag inte planerar att läsa om Jane inom en vecka så sparar jag boken och mina minnen för att en dag göra om min upplevelse tillsammans med Eyre, för med henne är resan tidlös.
LOUISE Larsson
söndag 21 november 2010
Förnuftets strid mot känslan
Att läsa Jane Eyre har för mig, precis som för många andra att döma av blogginläggen, varit en väldigt kluven upplevelse. Några delar av boken har hos mig framkallat oidentifierbara pipljud av förtjusning, jag har ibland läst om en fin mening flera gånger för att jag tyckt så mycket om Charlotte Brontës sätt att använda ord och i spännande ögonblick ivrigt vänt blad för att få veta vad som händer näst. Vissa andra delar har tvärtom känts långtråkiga och jag har hållit den del av boken som återstår att läsa mellan tummen och pekfingret och suckat över hur mycket det är kvar.
Vad jag främst har tänkt fokusera på i det här inlägget är ett ämne som genom historien diskuterats på många olika sätt och i många olika sammanhang (även i den här bloggen, till exempel i Majas inlägg, bra skrivet!) – förnuftet kontra känslan. Mina tankar förs förresten till en annan klassisk roman skriven på 1800-talet, som jag visserligen själv inte har läst men som jag med tanke på dess titel antar behandlar detta ämne, kan ni gissa vilken? Just det, ”Förnuft och känsla”, skriven av Jane Austen. Men det är inte ens särskilt relevant, så låt oss fortsätta.
Förnuftet och känslan, alltså. Hjärnan och hjärtat. Kontroll och impuls. Dilemmat börjar redan när Jane sakta inser att hon är kär i Mr Rochester. Hjärnan försöker vara förnuftig, logisk och konkret, medan hjärtat brinner och längtar efter att få ta emot en visserligen oförutsägbar och potentiellt förödande känsla, men ack så mycket mer spännande!
Jane försöker gång på gång att ta ner sig själv på jorden så fort hon märker att hon börjar sväva iväg en aning. Till exempel: ”Jag kände mig glad när jag närmade mig slutet av vägen, så glad att jag måste stanna till en gång för att fråga mig själv vad detta betydde, och för att påminna mitt förnuftiga jag om att det inte var mitt hem jag var på väg till” (sid. 279)
Lite längre fram kan man läsa det här: ”Jag ville inte promenera i den mörka trädgården ensam med mr Rochester vid denna tidpunkt” (sid. 286)
Detta är alltså innan Jane har förklarat sin kärlek för Mr Rochester. Jag tänker att ”men det vore väl helt underbart om den man är kär i ville ta en promenad med en. Snälla Jane, utbrist nu i ett överlyckligt 'JA!'”. Men nej, det är inte så Jane reagerar. That's not the way she rolls, så att säga. Hon vill inte ta en promenad ensam med Mr Rochester, för vad skulle kunna hända då? Jo, något romantiskt mellan dem. Vill hon inte det då? Det vill hon visserligen, men det är just hennes förnuft som håller henne tillbaka trots de häftiga känslor hon känner. För hon ser det som omöjligt för henne och Mr Rochester att leva tillsammans i ett kärleksförhållande i framtiden. Hon försöker därför härda sig själv, dra ner på förväntningarna, för att inte riskera för stor besvikelse. Det är ett svårt dilemma – att tillåta sig själv att sväva iväg i drömmarnas värld och riskera besvikelse, eller att hålla sig nere på jorden och därmed inte bli lika besviken sedan. Men jag tror inte att man varken kan eller borde styra drömmar på det sättet. Har man förväntningar så har man, och den eventuella besvikelse som kommer efteråt får man isåfall ta itu med sedan.
Så kommer då stunden när Jane äntligen berättar för Mr Rochester hur hon känner för honom: ”Den sinnesrörelse som sorgen och kärleken väckte inom mig krävde att få herraväldet och ta över fullständigt, den hävdade sin rätt att råda, att segra, att leva, att härska till sist – ja, och att tala.” (sid. 290)
När Jane till sist gör detta, alltså ger med sig och berättar om sin kärlek för Mr Rochester, då låter hon för en stund känslan överrösta förnuftet. Och det tycker jag är uppfriskande att läsa, eftersom hon varit så hårt kontrollerad nästan hela tiden tidigare i boken.
Det är intressant att Jane några sidor längre fram, även när hon blivit lovad giftermål med Mr Rochester, ändå inte helt och hållet släpper greppet om sitt förnuft. Fortfarande river hon inte ner sin mur helt, hon förbereder sig på att motgångar trots allt kan komma att förstöra detta löfte. Hon vill inte hoppas på för mycket: ”Människor får aldrig uppleva fullständig lycka här i världen. Jag är inte född till ett annat öde än mina medvarelser. Att fantisera om att något sådant skulle tillfalla mig är en saga, en dagdröm.” (sid. 297)
Här är det kanske ganska klokt att inte helt och hållet lita på sin känsla, vad vet jag. Särskilt med tanke på att det senare i boken faktiskt blir problem med det tänkta giftermålet, då Mr Rochesters hemlighet om att han redan är gift avslöjas. Kanske har jag sett på alltför många filmer där människor är ganska oförnuftiga men där saker och ting ändå tycks ordna sig till slut, vilket gjort att jag litar lite för blint på kärlekens kraft. Men jag vet iallafall att det hugger till i mig när jag läser att Jane inte ens för en stund kan hänge sig åt lyckan utan att tänka på framtiden och konsekvenser.
Om vi hoppar fram till sidan 343, kommer vi fram till den del i boken där Jane har fått reda på att Mr Rochester är gift sedan 15 år och hon funderar på hur hon ska hantera denna nya vetskap: ”Men att jag måste lämna honom, fullständigt, omedelbart, för alltid, det är outhärdligt. Jag kan inte. Men därefter försäkrade en röst inom mig att jag visst kunde, och att jag skulle komma att göra det. Jag kämpade med mig själv. Jag ville vara svag så att jag skulle slippa undan den lidandets väg jag såg framför mig, men samvetet förvandlades till en tyrann som grep känslan vid strupen” (sid. 343)
Återigen stryper alltså Janes förnuft hennes känsla. Och det är detta som gör att hon bestämmer sig för att mitt i natten lämna Thornfield Hall, fast hon egentligen mycket starkt känner för att stanna.
Jag vill avsluta inlägget med ett passande citat som Jane själv vid ett tillfälle tänker angående sina kusiner Georgiana och Eliza, den enas extrema tro på förnuftet och den andras stora tillit till känslan.
”Känsla utan förnuft är en mycket vattnig dryck, men förnuft som inte mildrats med känsla är alltför beskt och torrt att svälja för en människa” (sid. 271)
/Mina Beik
Vad jag främst har tänkt fokusera på i det här inlägget är ett ämne som genom historien diskuterats på många olika sätt och i många olika sammanhang (även i den här bloggen, till exempel i Majas inlägg, bra skrivet!) – förnuftet kontra känslan. Mina tankar förs förresten till en annan klassisk roman skriven på 1800-talet, som jag visserligen själv inte har läst men som jag med tanke på dess titel antar behandlar detta ämne, kan ni gissa vilken? Just det, ”Förnuft och känsla”, skriven av Jane Austen. Men det är inte ens särskilt relevant, så låt oss fortsätta.
Förnuftet och känslan, alltså. Hjärnan och hjärtat. Kontroll och impuls. Dilemmat börjar redan när Jane sakta inser att hon är kär i Mr Rochester. Hjärnan försöker vara förnuftig, logisk och konkret, medan hjärtat brinner och längtar efter att få ta emot en visserligen oförutsägbar och potentiellt förödande känsla, men ack så mycket mer spännande!
Jane försöker gång på gång att ta ner sig själv på jorden så fort hon märker att hon börjar sväva iväg en aning. Till exempel: ”Jag kände mig glad när jag närmade mig slutet av vägen, så glad att jag måste stanna till en gång för att fråga mig själv vad detta betydde, och för att påminna mitt förnuftiga jag om att det inte var mitt hem jag var på väg till” (sid. 279)
Lite längre fram kan man läsa det här: ”Jag ville inte promenera i den mörka trädgården ensam med mr Rochester vid denna tidpunkt” (sid. 286)
Detta är alltså innan Jane har förklarat sin kärlek för Mr Rochester. Jag tänker att ”men det vore väl helt underbart om den man är kär i ville ta en promenad med en. Snälla Jane, utbrist nu i ett överlyckligt 'JA!'”. Men nej, det är inte så Jane reagerar. That's not the way she rolls, så att säga. Hon vill inte ta en promenad ensam med Mr Rochester, för vad skulle kunna hända då? Jo, något romantiskt mellan dem. Vill hon inte det då? Det vill hon visserligen, men det är just hennes förnuft som håller henne tillbaka trots de häftiga känslor hon känner. För hon ser det som omöjligt för henne och Mr Rochester att leva tillsammans i ett kärleksförhållande i framtiden. Hon försöker därför härda sig själv, dra ner på förväntningarna, för att inte riskera för stor besvikelse. Det är ett svårt dilemma – att tillåta sig själv att sväva iväg i drömmarnas värld och riskera besvikelse, eller att hålla sig nere på jorden och därmed inte bli lika besviken sedan. Men jag tror inte att man varken kan eller borde styra drömmar på det sättet. Har man förväntningar så har man, och den eventuella besvikelse som kommer efteråt får man isåfall ta itu med sedan.
Så kommer då stunden när Jane äntligen berättar för Mr Rochester hur hon känner för honom: ”Den sinnesrörelse som sorgen och kärleken väckte inom mig krävde att få herraväldet och ta över fullständigt, den hävdade sin rätt att råda, att segra, att leva, att härska till sist – ja, och att tala.” (sid. 290)
När Jane till sist gör detta, alltså ger med sig och berättar om sin kärlek för Mr Rochester, då låter hon för en stund känslan överrösta förnuftet. Och det tycker jag är uppfriskande att läsa, eftersom hon varit så hårt kontrollerad nästan hela tiden tidigare i boken.
Det är intressant att Jane några sidor längre fram, även när hon blivit lovad giftermål med Mr Rochester, ändå inte helt och hållet släpper greppet om sitt förnuft. Fortfarande river hon inte ner sin mur helt, hon förbereder sig på att motgångar trots allt kan komma att förstöra detta löfte. Hon vill inte hoppas på för mycket: ”Människor får aldrig uppleva fullständig lycka här i världen. Jag är inte född till ett annat öde än mina medvarelser. Att fantisera om att något sådant skulle tillfalla mig är en saga, en dagdröm.” (sid. 297)
Här är det kanske ganska klokt att inte helt och hållet lita på sin känsla, vad vet jag. Särskilt med tanke på att det senare i boken faktiskt blir problem med det tänkta giftermålet, då Mr Rochesters hemlighet om att han redan är gift avslöjas. Kanske har jag sett på alltför många filmer där människor är ganska oförnuftiga men där saker och ting ändå tycks ordna sig till slut, vilket gjort att jag litar lite för blint på kärlekens kraft. Men jag vet iallafall att det hugger till i mig när jag läser att Jane inte ens för en stund kan hänge sig åt lyckan utan att tänka på framtiden och konsekvenser.
Om vi hoppar fram till sidan 343, kommer vi fram till den del i boken där Jane har fått reda på att Mr Rochester är gift sedan 15 år och hon funderar på hur hon ska hantera denna nya vetskap: ”Men att jag måste lämna honom, fullständigt, omedelbart, för alltid, det är outhärdligt. Jag kan inte. Men därefter försäkrade en röst inom mig att jag visst kunde, och att jag skulle komma att göra det. Jag kämpade med mig själv. Jag ville vara svag så att jag skulle slippa undan den lidandets väg jag såg framför mig, men samvetet förvandlades till en tyrann som grep känslan vid strupen” (sid. 343)
Återigen stryper alltså Janes förnuft hennes känsla. Och det är detta som gör att hon bestämmer sig för att mitt i natten lämna Thornfield Hall, fast hon egentligen mycket starkt känner för att stanna.
Jag vill avsluta inlägget med ett passande citat som Jane själv vid ett tillfälle tänker angående sina kusiner Georgiana och Eliza, den enas extrema tro på förnuftet och den andras stora tillit till känslan.
”Känsla utan förnuft är en mycket vattnig dryck, men förnuft som inte mildrats med känsla är alltför beskt och torrt att svälja för en människa” (sid. 271)
/Mina Beik
fredag 19 november 2010
Jane Eyre – En vemodig kärlekshistoria
Vemodig, ja det är sannerligen denna berättelse. Men vem säger att böcker med en klang av miserabelt vemod inte kan vara bra? När jag första gången gången fick se boken blev jag en smula besviken. Jag såg ingenting som tilltalade mig, i synnerhet inte framsidan. Jag var sannerligen skeptisk till Charlotte Brontës klassiker. Men hennes verk fängslade mig omedelbart, på livstid.
Jag älskar det praktfulla ålderdomliga språket likväl de utomordentliga, men inte alltid vackra, personbeskrivningarna.
Jag har nu läst till sidan 371, och om jag ska vara helt ärlig föredrar jag den yngre miss Eyre. Då bubblade hon av liv och rörelse. Men när hon anländer till Lowood känns det som om den glada Jane försvinner. Med åldern kom hårdheten och (det tar emot mig att säga det) tråkigheten. Den arma flickan Jane faller i mina ögon med ett pladask. Hon känns livlös och melankolisk. Hon lever i sorg och misär. Denna tid på välgörenhetsskolan formade miss Eyre till den människa hon sedan skulle komma att bli för resten av livet. Det tycker jag är synd, för hennes starka karaktär försvinner nästan helt. Hon växer upp alltför snabbt.
Första delen av boken förefaller mig väldigt händelsefattig och går långsamt att läsa. Jag tänker koncentrera mig på händelserna på Thornfield Hall eftersom jag finner dessa som höjdpunkterna i boken än så länge. Att hon faller för mr Rochester anser jag inte konstigt. Eller jo, på vissa sätt. Hon beskriver honom som barsk, ibland till och med elak. Men jag tror att miss Eyre inte tar åt sig och känner sig trygg i sådant sällskap eftersom hon har blivit bemött på det sättet hela sitt liv. Hon är anspråkslös som få. Därför tror jag det skulle kännas konstigt om hon plötsligt blev bemött med värme och glädje. Speciellt av en man.
Tidigare i boken har jag tyckt att Jane har tänkt klokt, men när hon lämnar mr Rochester förstår jag mig inte på henne. Jag blir nästan arg. Och argare blir jag när jag läser det långa kapitel 27 där han vädjar, bönar och ber henne att stanna. Varför lämnar hon honom? Fortsätter jag att fråga mig själv. Det är nu hon har chansen att bli lycklig, att få vara med den hon älskar. Det är här jag, och förmodligen Jane själv, känner som mest vemod någonsin. Hon har erbjudits en kärlek få förunnat men hon tackade nej, bestämt och hårt. Hennes sinne är fullt med plikter och rutiner och hon är uppfostrad på ett sätt som menar att hon inte under några omständigheter kan ta tillbaka mr Rochester.
Men på ett sätt beundrar jag miss Eyre för att hon besitter det självförtroende som behövs för att kunna göra en så emotionellt svår sak som just denna. Alla är vi starka ibland och alla är vi svaga. Alla gör vi stora beslut som har både bra och dåliga konsekvenser. Alla känner vi nog någon gång igen oss i detta mästerverk av Charlotte Brontë, och jag kan nog faktiskt för första gången erkänna för mig själv att det verkligen är det. Ett mästerverk.
Moa Steenari
Jag älskar det praktfulla ålderdomliga språket likväl de utomordentliga, men inte alltid vackra, personbeskrivningarna.
Jag har nu läst till sidan 371, och om jag ska vara helt ärlig föredrar jag den yngre miss Eyre. Då bubblade hon av liv och rörelse. Men när hon anländer till Lowood känns det som om den glada Jane försvinner. Med åldern kom hårdheten och (det tar emot mig att säga det) tråkigheten. Den arma flickan Jane faller i mina ögon med ett pladask. Hon känns livlös och melankolisk. Hon lever i sorg och misär. Denna tid på välgörenhetsskolan formade miss Eyre till den människa hon sedan skulle komma att bli för resten av livet. Det tycker jag är synd, för hennes starka karaktär försvinner nästan helt. Hon växer upp alltför snabbt.
Första delen av boken förefaller mig väldigt händelsefattig och går långsamt att läsa. Jag tänker koncentrera mig på händelserna på Thornfield Hall eftersom jag finner dessa som höjdpunkterna i boken än så länge. Att hon faller för mr Rochester anser jag inte konstigt. Eller jo, på vissa sätt. Hon beskriver honom som barsk, ibland till och med elak. Men jag tror att miss Eyre inte tar åt sig och känner sig trygg i sådant sällskap eftersom hon har blivit bemött på det sättet hela sitt liv. Hon är anspråkslös som få. Därför tror jag det skulle kännas konstigt om hon plötsligt blev bemött med värme och glädje. Speciellt av en man.
Tidigare i boken har jag tyckt att Jane har tänkt klokt, men när hon lämnar mr Rochester förstår jag mig inte på henne. Jag blir nästan arg. Och argare blir jag när jag läser det långa kapitel 27 där han vädjar, bönar och ber henne att stanna. Varför lämnar hon honom? Fortsätter jag att fråga mig själv. Det är nu hon har chansen att bli lycklig, att få vara med den hon älskar. Det är här jag, och förmodligen Jane själv, känner som mest vemod någonsin. Hon har erbjudits en kärlek få förunnat men hon tackade nej, bestämt och hårt. Hennes sinne är fullt med plikter och rutiner och hon är uppfostrad på ett sätt som menar att hon inte under några omständigheter kan ta tillbaka mr Rochester.
Men på ett sätt beundrar jag miss Eyre för att hon besitter det självförtroende som behövs för att kunna göra en så emotionellt svår sak som just denna. Alla är vi starka ibland och alla är vi svaga. Alla gör vi stora beslut som har både bra och dåliga konsekvenser. Alla känner vi nog någon gång igen oss i detta mästerverk av Charlotte Brontë, och jag kan nog faktiskt för första gången erkänna för mig själv att det verkligen är det. Ett mästerverk.
Moa Steenari
torsdag 18 november 2010
Jane Eyre – Romanen som får mig att vilja städa toaletten
Hur kan man frivilligt vilja städa en toalett? Det undrar jag också. Jag ska vara ärlig och dela med mig av mina åsikter, vare sig ni vill höra dem eller inte. Denna högt omtalade, kända roman från 1800-talets England tråkar ut mig totalt. Jag söker vemodigt efter intresse för romanen, men finner det ingenstans. Å andra sidan finner jag aldrig någonting, så uppgiven som jag är och alltid har varit. Jag har kämpat mig igenom dessa 371 sidor av litteratur och lidelse, och har för andra gången i mitt liv sålt min själ till djävulen, denna gång för läslust. Han gav mig ingen läslust, men jag fick en fyra i Yatzy som jag bad om första gången då jag sålde min själ (vilket ledde till att jag vann överlägset). Jag är medveten om att många i Sp09j tycker om denna klassiska papperssamling, och jag skulle inte bli förvånad över möjlig kritik, men idag är jag hänsynslös. Jag är ledsen, Charlotte Brontë.
När vår kära svenskalärare Peter först gav oss den långt ifrån tunna pocketboken hade jag väldigt höga förväntningar om det klassiska genidraget Jane Eyre. Till en början tycktes mina förväntningar överensstämmas med bokens innehåll och jag kände på mig att det endast skulle bli mer läsvärt ju längre och djupare man dök ner i den. Men skenet bedrar, och jag bedrog mig själv. För ärlighetens skull kan jag erkänna att jag praktiskt taget älskade romanens början! Att läsa om andras olycka är nog det bästa jag vet, speciellt när olyckan tillhör ett försvarslöst litet barn. Nu kanske ni tycker att jag är hemsk, kanske tycker ni synd om mig för att jag tycker som jag gör, men spara er sympati.
Att Jane hade en olycklig och svår uppväxt kan nog de flesta intyga, och på många sätt kunde man förstå hennes ihärdiga strävan efter rättvisa, som Mrs Reed valde att kalla trotsighet och ondska. I takt med Janes åldrande och romanens gång, falnade mitt intresse mer och mer. För varje blad som vändes, förlorade jag gradvis läslusten och förmågan att förstå mig på karaktären Jane. Hon liksom förändrades och blev en annan person, en tråkig person med eviga, överdrivna utläggningar om sina känslor. Och som om det inte var nog, så lyckades även författarinnan få med en helt otrolig mängd onödiga miljöbeskrivningar och meningslösa tankar som endast fick mig att vilja slå ihop boken. Charlotte Brontë förlorade mig, och Jane Eyre förvandlades till ett tidsfördriv.
Det som gav romanen ett lyft lite då och då var de oförutsägbara galenskaperna som lurade på Thornfield. Speciellt uppskattat var det då jag läste i min ensamhet om mordförsöken och Mr. Rochesters sinnesrubbade hustru. Det var mörkt i mitt rum vid dessa tillfällen, endast en läslampa lyste som blinkade lite stämningsfullt och spöklikt i takt med raderna i boken. Jag vill inte dissa boken totalt, för den har faktiskt sina fängslande ögonblick, och trots att romanen inte direkt utstrålar spänning, så fanns det en slags längtan till nästa händelse.
Jag försöker att vara positiv nu, jag försöker så gott jag kan. Jag vill inte såga ett klassiskt litterärt mästerverk mitt itu, bara för att det inte riktigt faller mig i smaken. Sättet Charlotte Brontë behandlar språket tyder på extrem talang, färdigheter och sinne för god litteratur. Det finns ord i varje kapitel som jag inte förstår och säkert aldrig kommer att förstå heller, hennes ordförråd var väl vad vi idag skulle kalla ålderdomligt, men Jane Eyre är ju trots allt en klassiker, därav det klassiska språket. Jag ska nu plocka upp boken från golvet, eftersom jag för cirka tio minuter sedan kastade den på min lillebror. Pocketböcker är faktiskt okej att kasta på syskon, att kasta inbundna hårda böcker är däremot lite taskigt.
”Jag grät häftigt där jag gick min ensamma väg. Fort, fort gick jag som yrsel. En svaghet kom över mig, den växte inifrån, nådde lemmarna och jag föll omkull. Jag låg på marken en stund med ansiktet tryckt mot det våta gräset. Jag fruktade – eller hoppades – att jag skulle dö där.”
Vilket stycke! Vilket enastående mästerverk. Hopplöshet blandat med ånger, svaghet och dödslängtan, precis som när hon var ett litet barn. Ett hopplöst och olyckligt litet flickebarn. Jane hade precis lämnat Mr. Rochester. Visserligen älskade hon honom fortfarande, men stod inte pall för hans lögner, dolda förflutna och inte minst – hans galna hustru. Man kan egentligen fråga sig varför hon lämnade honom, då hon faktiskt nästan hade allt man kunde önska sig. Mr. Rochester var en förmögen gentleman som kunde ge Jane vad hon än kunde tänkas önska, så varför flydde hon från honom? Var det verkligen för att hennes då blivande man redan var gift? Eller var det för att Jane fick ett tillfälle och en ursäkt till att fly, då hon varken vågade eller förmådde att binda sig och bli lycklig? För är man lycklig, så har man mer att förlora. Att finna lyckan är lika svårt, som det är lätt att bli av med den.
Enligt mig, var Jane feg. Feg som flydde från lyckan, feg för rädslan att förlora. Hon vågade inte riskera att förlora den hon älskade. Hon vågade inte ens riskera att bli lycklig. Men vem kan döma henne? Alla är vi fegisar. Ingen vill förlora någon dem älskar, ingen vill förlora överhuvudtaget, och ingen vill heller bli olycklig. Förlust rimmar illa med misslyckanden.
Men vi är alla förlorare ibland.
Så hata mig för tillfällig pessimism, det är det jag vill.
/ Sara Rydenholm
När vår kära svenskalärare Peter först gav oss den långt ifrån tunna pocketboken hade jag väldigt höga förväntningar om det klassiska genidraget Jane Eyre. Till en början tycktes mina förväntningar överensstämmas med bokens innehåll och jag kände på mig att det endast skulle bli mer läsvärt ju längre och djupare man dök ner i den. Men skenet bedrar, och jag bedrog mig själv. För ärlighetens skull kan jag erkänna att jag praktiskt taget älskade romanens början! Att läsa om andras olycka är nog det bästa jag vet, speciellt när olyckan tillhör ett försvarslöst litet barn. Nu kanske ni tycker att jag är hemsk, kanske tycker ni synd om mig för att jag tycker som jag gör, men spara er sympati.
Att Jane hade en olycklig och svår uppväxt kan nog de flesta intyga, och på många sätt kunde man förstå hennes ihärdiga strävan efter rättvisa, som Mrs Reed valde att kalla trotsighet och ondska. I takt med Janes åldrande och romanens gång, falnade mitt intresse mer och mer. För varje blad som vändes, förlorade jag gradvis läslusten och förmågan att förstå mig på karaktären Jane. Hon liksom förändrades och blev en annan person, en tråkig person med eviga, överdrivna utläggningar om sina känslor. Och som om det inte var nog, så lyckades även författarinnan få med en helt otrolig mängd onödiga miljöbeskrivningar och meningslösa tankar som endast fick mig att vilja slå ihop boken. Charlotte Brontë förlorade mig, och Jane Eyre förvandlades till ett tidsfördriv.
Det som gav romanen ett lyft lite då och då var de oförutsägbara galenskaperna som lurade på Thornfield. Speciellt uppskattat var det då jag läste i min ensamhet om mordförsöken och Mr. Rochesters sinnesrubbade hustru. Det var mörkt i mitt rum vid dessa tillfällen, endast en läslampa lyste som blinkade lite stämningsfullt och spöklikt i takt med raderna i boken. Jag vill inte dissa boken totalt, för den har faktiskt sina fängslande ögonblick, och trots att romanen inte direkt utstrålar spänning, så fanns det en slags längtan till nästa händelse.
Jag försöker att vara positiv nu, jag försöker så gott jag kan. Jag vill inte såga ett klassiskt litterärt mästerverk mitt itu, bara för att det inte riktigt faller mig i smaken. Sättet Charlotte Brontë behandlar språket tyder på extrem talang, färdigheter och sinne för god litteratur. Det finns ord i varje kapitel som jag inte förstår och säkert aldrig kommer att förstå heller, hennes ordförråd var väl vad vi idag skulle kalla ålderdomligt, men Jane Eyre är ju trots allt en klassiker, därav det klassiska språket. Jag ska nu plocka upp boken från golvet, eftersom jag för cirka tio minuter sedan kastade den på min lillebror. Pocketböcker är faktiskt okej att kasta på syskon, att kasta inbundna hårda böcker är däremot lite taskigt.
”Jag grät häftigt där jag gick min ensamma väg. Fort, fort gick jag som yrsel. En svaghet kom över mig, den växte inifrån, nådde lemmarna och jag föll omkull. Jag låg på marken en stund med ansiktet tryckt mot det våta gräset. Jag fruktade – eller hoppades – att jag skulle dö där.”
Vilket stycke! Vilket enastående mästerverk. Hopplöshet blandat med ånger, svaghet och dödslängtan, precis som när hon var ett litet barn. Ett hopplöst och olyckligt litet flickebarn. Jane hade precis lämnat Mr. Rochester. Visserligen älskade hon honom fortfarande, men stod inte pall för hans lögner, dolda förflutna och inte minst – hans galna hustru. Man kan egentligen fråga sig varför hon lämnade honom, då hon faktiskt nästan hade allt man kunde önska sig. Mr. Rochester var en förmögen gentleman som kunde ge Jane vad hon än kunde tänkas önska, så varför flydde hon från honom? Var det verkligen för att hennes då blivande man redan var gift? Eller var det för att Jane fick ett tillfälle och en ursäkt till att fly, då hon varken vågade eller förmådde att binda sig och bli lycklig? För är man lycklig, så har man mer att förlora. Att finna lyckan är lika svårt, som det är lätt att bli av med den.
Enligt mig, var Jane feg. Feg som flydde från lyckan, feg för rädslan att förlora. Hon vågade inte riskera att förlora den hon älskade. Hon vågade inte ens riskera att bli lycklig. Men vem kan döma henne? Alla är vi fegisar. Ingen vill förlora någon dem älskar, ingen vill förlora överhuvudtaget, och ingen vill heller bli olycklig. Förlust rimmar illa med misslyckanden.
Men vi är alla förlorare ibland.
Så hata mig för tillfällig pessimism, det är det jag vill.
/ Sara Rydenholm
Jane Eyre – en roman som både berör och upprör.
Filmen har jag sett och boken har jag nu nästan tagit mig igenom. Detta klassiska engelska litterära verk som har höjts till skyarna. Jag känner mig lite splittrad till vad jag egentligen tycker men kan ändå inte låta bli att fundera på vad Charlotte Bronté tänkte när hon skrev sin mest kända roman, Jane Eyre. Blev hon nöjd med på vilket sätt hon gjorde upp med sitt eget förflutna, eller var det bara ett snilledrag ifrån henne att använda sin egen historia för att skriva romanen?
Engentilgen är det ganska intressant att följa en människas utveckling från barndom till vuxenliv och få ta del av dennes känslor och upplevelser. Frågan som jag ställer mig är ändå, behövdes alla dessa sidor för att åstadkomma detta?
Det tog ett tag innan boken lyckades fängsla mig, minst hundra. Men sen någonstans mitt i boken blir den helt plötsligt svår att lägga den ifrån sig och jag börjar undrar, hur hänger allt ihop? Det slår mig också att det finns ett underliggande vemod i det hon berättar.
Ganska tidigt står det ändå klart att Jane är en stark och självständig person som inte räds att kritisera etablissemanget, något jag beundrar. Man får ju inte glömma under viken tidsålder boken är skriven. Jag tycker också att romanen har sina poänger genom både dess filosofiska funderingar, liknelser, humor, sorg, spänning men också smärta genom livet. Romanen tar mig igenom fem olika delar som alla är knutna till en särskild plats och betydelse. Jane´s barndom på Gateshead, hennes utbildning vid Lowood skolan, tiden som Adelés guvernant på Thornfield, tiden därefter i Morton och Marsh End och slutligen återföreningen med Rochester på Ferndean.
Vad är det då som berör och upprör? Ja, det går att peka på flera saker i Jane´s levnadsberättelse. Hur hon blir behandlad av sina släktingar, den inhumane Mr Brocklehust, vännen Helens död, mötet med Mr Rochester och han inledande sätt emot Jane. Listan kan göras lång men jag har fastnad vid bröllopsdagen och den ohyggligt tragiska delen i berättelsen som där och då rullas upp. Tänk er själva, stå där brudklädd på det som skall bli en av livets finaste dagar och med vetskapen om sin bakgrund och vad man har gått igenom. Lyckan hon måste ha känt och som just där och då tas ifrån henne. In kommer dessa båda män och säger att mannen som hon just står i beredskap att gifta dig med är redan gift. Och här flyttas ”huvudrollen” ifrån Jane till Bertha anser jag. Jag kan inte annat än att både beröras och uppröras av hennes öde och hur hon har behandlats, oavsett galenskap eller inte. Och hur kunde Grace Poole, eller någon annan av tjänstefolket, hålla masken och inte avslöja för Jane det dom visste. Vilken vändning hade boken tagit om detta avslöjats tidigare? Om Jane själv hade funnit ut och förstått vem som fanns på våning tre. Här blir spänningen olidlig och den gode Mr Rochester gör allt för att övertyga Jane om sin oskuld för det som hänt och sin önskan att ändå leva med henne.
Gör hon rätt då? När hon flyr ifrån honom. Jag kan ana att här går åsikterna isär men mitt fulla stöd har hon, precis där och då i romanen annat hade gjort mig upprörd. För hur skulle de ha sett ut om hon gett efter för mannens önskemål och vilja om att leva tillsammans i synd. Det hade rimmat dåligt med romanens avsikt att spegla en stark och självständig kvinna. Nej, Charlotte Bronté var tvungen att lägga till ytterligare 160 sidor innan Jane och Mr Rochester pånyo finner varandra och då på Jane´s initiativ. Och vem kan då annat än att beröras?
Amanda
Engentilgen är det ganska intressant att följa en människas utveckling från barndom till vuxenliv och få ta del av dennes känslor och upplevelser. Frågan som jag ställer mig är ändå, behövdes alla dessa sidor för att åstadkomma detta?
Det tog ett tag innan boken lyckades fängsla mig, minst hundra. Men sen någonstans mitt i boken blir den helt plötsligt svår att lägga den ifrån sig och jag börjar undrar, hur hänger allt ihop? Det slår mig också att det finns ett underliggande vemod i det hon berättar.
Ganska tidigt står det ändå klart att Jane är en stark och självständig person som inte räds att kritisera etablissemanget, något jag beundrar. Man får ju inte glömma under viken tidsålder boken är skriven. Jag tycker också att romanen har sina poänger genom både dess filosofiska funderingar, liknelser, humor, sorg, spänning men också smärta genom livet. Romanen tar mig igenom fem olika delar som alla är knutna till en särskild plats och betydelse. Jane´s barndom på Gateshead, hennes utbildning vid Lowood skolan, tiden som Adelés guvernant på Thornfield, tiden därefter i Morton och Marsh End och slutligen återföreningen med Rochester på Ferndean.
Vad är det då som berör och upprör? Ja, det går att peka på flera saker i Jane´s levnadsberättelse. Hur hon blir behandlad av sina släktingar, den inhumane Mr Brocklehust, vännen Helens död, mötet med Mr Rochester och han inledande sätt emot Jane. Listan kan göras lång men jag har fastnad vid bröllopsdagen och den ohyggligt tragiska delen i berättelsen som där och då rullas upp. Tänk er själva, stå där brudklädd på det som skall bli en av livets finaste dagar och med vetskapen om sin bakgrund och vad man har gått igenom. Lyckan hon måste ha känt och som just där och då tas ifrån henne. In kommer dessa båda män och säger att mannen som hon just står i beredskap att gifta dig med är redan gift. Och här flyttas ”huvudrollen” ifrån Jane till Bertha anser jag. Jag kan inte annat än att både beröras och uppröras av hennes öde och hur hon har behandlats, oavsett galenskap eller inte. Och hur kunde Grace Poole, eller någon annan av tjänstefolket, hålla masken och inte avslöja för Jane det dom visste. Vilken vändning hade boken tagit om detta avslöjats tidigare? Om Jane själv hade funnit ut och förstått vem som fanns på våning tre. Här blir spänningen olidlig och den gode Mr Rochester gör allt för att övertyga Jane om sin oskuld för det som hänt och sin önskan att ändå leva med henne.
Gör hon rätt då? När hon flyr ifrån honom. Jag kan ana att här går åsikterna isär men mitt fulla stöd har hon, precis där och då i romanen annat hade gjort mig upprörd. För hur skulle de ha sett ut om hon gett efter för mannens önskemål och vilja om att leva tillsammans i synd. Det hade rimmat dåligt med romanens avsikt att spegla en stark och självständig kvinna. Nej, Charlotte Bronté var tvungen att lägga till ytterligare 160 sidor innan Jane och Mr Rochester pånyo finner varandra och då på Jane´s initiativ. Och vem kan då annat än att beröras?
Amanda
Valet mellan moral och lycka
Från de första sidorna har boken om Jane Eyre fängslat mig. Jag tycker om de omfattande nästan långrandiga beskrivningarna av Jane, hennes liv och tankar. Med alla dessa ord och sidor etsar hon sig in i mig på något sätt och jag tror tillslut att jag känner henne. Jag bryr mig om Jane. Jag lider med henne och jag gläds med henne.
Det är först när hon avvisar mr Rochester som jag slutar känna med Jane och istället blir arg på henne. Kan hon inte svälja sin stolthet och för en gångskull sätta lyckan framför hedern? När jag sitter i sängen och läser ilsken och olycklig tänker jag, hon kunde ju i alla fall gjort det för min skull! Om hon hade hatat mr Rochester för hans lögn, då hade jag förstått, men hon fortsätter älska honom lika innerligt som förut och hon förlåter honom som om ingenting varit mer självklart. Ändå säger hon att hon inte kan stanna. Jane är obeveklig inför mr Rochesters böner som fortsätter sida upp och sida ner, fyllda med kärleksförklaringar och desperat vädjan. Jag vet inte om jag ska beundra hennes stenhårda beslutsamhet eller förebrå henne för att hon verkar så känslokall. För egentligen är ju inte Jane känslokall överhuvudtaget, vilket vi som läser boken vet eftersom vi har den privilegierade tillgången till hennes tankar. Tankar som hon förresten kunde dela med sig lite av till mr Rochester för att ge honom en möjlighet att förstå. Jag kan inte låta bli att förundras över hur hon kan vara så obeveklig när mannen hon älskar praktiskt taget krälar framför henne och ber på sina bara knän. Är inte denna beslutsamhet nästan lite övermänsklig? Antagligen är hennes höga moral att beundra, men jag har svårt att se vad som är fel i att ibland följa sin känsla istället för sitt förnuft, kärlek är ju faktiskt en känsla och inte något särskilt förnuftigt alls.
Samtidigt är jag så kluven till allt detta! Hittills har det mesta i boken varit ganska svart-vitt, mrs Reed är den ondskefulla mostern och rektorn på Lowood fruktansvärd, Miss Temple underbar och man vet tryggt vem som gör rätt och vem som gör fel och det finns ett tydligt gott och ont. Men när Jane lämnar mr Rochester är det som om det plötsligt bara finns en massa fel och inget som kan bli helt rätt. Jane måste antingen svika sin lycka eller sin moral. Och ju mer jag funderar över det, desto svårare får jag att bedöma vilket som är värst.
”`Kom ihåg hans oförsiktiga läggning, betänk vilken desperation som kan följa av förtvivlan. Trösta honom, rädda honom, älska honom. Säg att du älskar honom och vill bli hans. Vem i världen bryr sig om dig, vem kan ta skada av du gör?´
Men svaret kom alltjämt okuvligt: Jag bryr mig om mig själv. Ju ensammare jag är, ju mer värnlös och utan andras stöd desto mer ska jag respektera mig själv”
Varför ska man respektera sig själv mer för att man är ensam och värnlös? Är inte gemenskap något att respektera och kan hon inte respektera sig själv för att hon väljer att vara lycklig. All denna moral ligger som en slöja över Jane och hindrar henne på många sätt att leva ut. Hennes kontrollerade fasad kan göra mig galen när jag läser. Jag vill se mer av den Jane som står och skriker under kastanjer.
”`Jag säger ju att jag måste bort!´ svarade jag i ett passionerat utbrott. `Tror ni att jag kan stanna här när jag inte är något för er längre? Tror ni att jag är en maskin, ett föremål utan mänskliga känslor? Att jag står ut med att man rycker ifrån mig mitt brödstycke och tömmer min bägare på varje droppe levande vatten? Tror ni att jag inte har hjärta och själ för att jag är fattig och obetydlig och liten och oansenlig? Ni tror fel! Jag har lika mycket själ som ni- och minst lika mycket hjärta!´”
Sådana passionerade utbrott tycker jag att hon kunde få lite oftare. Hade inte ett passionerat utbrott passat mycket bättre än att smyga iväg mitt i natten och lämna alla som faktiskt bryr sig om henne?
Förövrigt så ska Jane vara en stark och självständig människa, vad är det då med denna underlägsenhet som hon så ofta visar. Mr Rochester är hennes husbonde ändå tills den dag han friar, då blir han istället hennes herre, och hon envisas med att kalla honom sir. Det är först när hon avvisar honom som han äntligen blir ”mr Rochester”. Men jag undrar om han någonsin kommer bli ”Edward” för Jane.
Maja
Det är först när hon avvisar mr Rochester som jag slutar känna med Jane och istället blir arg på henne. Kan hon inte svälja sin stolthet och för en gångskull sätta lyckan framför hedern? När jag sitter i sängen och läser ilsken och olycklig tänker jag, hon kunde ju i alla fall gjort det för min skull! Om hon hade hatat mr Rochester för hans lögn, då hade jag förstått, men hon fortsätter älska honom lika innerligt som förut och hon förlåter honom som om ingenting varit mer självklart. Ändå säger hon att hon inte kan stanna. Jane är obeveklig inför mr Rochesters böner som fortsätter sida upp och sida ner, fyllda med kärleksförklaringar och desperat vädjan. Jag vet inte om jag ska beundra hennes stenhårda beslutsamhet eller förebrå henne för att hon verkar så känslokall. För egentligen är ju inte Jane känslokall överhuvudtaget, vilket vi som läser boken vet eftersom vi har den privilegierade tillgången till hennes tankar. Tankar som hon förresten kunde dela med sig lite av till mr Rochester för att ge honom en möjlighet att förstå. Jag kan inte låta bli att förundras över hur hon kan vara så obeveklig när mannen hon älskar praktiskt taget krälar framför henne och ber på sina bara knän. Är inte denna beslutsamhet nästan lite övermänsklig? Antagligen är hennes höga moral att beundra, men jag har svårt att se vad som är fel i att ibland följa sin känsla istället för sitt förnuft, kärlek är ju faktiskt en känsla och inte något särskilt förnuftigt alls.
Samtidigt är jag så kluven till allt detta! Hittills har det mesta i boken varit ganska svart-vitt, mrs Reed är den ondskefulla mostern och rektorn på Lowood fruktansvärd, Miss Temple underbar och man vet tryggt vem som gör rätt och vem som gör fel och det finns ett tydligt gott och ont. Men när Jane lämnar mr Rochester är det som om det plötsligt bara finns en massa fel och inget som kan bli helt rätt. Jane måste antingen svika sin lycka eller sin moral. Och ju mer jag funderar över det, desto svårare får jag att bedöma vilket som är värst.
”`Kom ihåg hans oförsiktiga läggning, betänk vilken desperation som kan följa av förtvivlan. Trösta honom, rädda honom, älska honom. Säg att du älskar honom och vill bli hans. Vem i världen bryr sig om dig, vem kan ta skada av du gör?´
Men svaret kom alltjämt okuvligt: Jag bryr mig om mig själv. Ju ensammare jag är, ju mer värnlös och utan andras stöd desto mer ska jag respektera mig själv”
Varför ska man respektera sig själv mer för att man är ensam och värnlös? Är inte gemenskap något att respektera och kan hon inte respektera sig själv för att hon väljer att vara lycklig. All denna moral ligger som en slöja över Jane och hindrar henne på många sätt att leva ut. Hennes kontrollerade fasad kan göra mig galen när jag läser. Jag vill se mer av den Jane som står och skriker under kastanjer.
”`Jag säger ju att jag måste bort!´ svarade jag i ett passionerat utbrott. `Tror ni att jag kan stanna här när jag inte är något för er längre? Tror ni att jag är en maskin, ett föremål utan mänskliga känslor? Att jag står ut med att man rycker ifrån mig mitt brödstycke och tömmer min bägare på varje droppe levande vatten? Tror ni att jag inte har hjärta och själ för att jag är fattig och obetydlig och liten och oansenlig? Ni tror fel! Jag har lika mycket själ som ni- och minst lika mycket hjärta!´”
Sådana passionerade utbrott tycker jag att hon kunde få lite oftare. Hade inte ett passionerat utbrott passat mycket bättre än att smyga iväg mitt i natten och lämna alla som faktiskt bryr sig om henne?
Förövrigt så ska Jane vara en stark och självständig människa, vad är det då med denna underlägsenhet som hon så ofta visar. Mr Rochester är hennes husbonde ändå tills den dag han friar, då blir han istället hennes herre, och hon envisas med att kalla honom sir. Det är först när hon avvisar honom som han äntligen blir ”mr Rochester”. Men jag undrar om han någonsin kommer bli ”Edward” för Jane.
Maja
onsdag 17 november 2010
Hissa eller dissa?
Det här är definitivt inte en sågning av Charlotte Brontës älskade roman, men inte heller en hyllning. Jag pendlar nämligen mellan att inte alls tycka om den och att älska den. Till en början var mina förväntningar på denna klassiker inte särskilt höga. Inte för att jag tvivlade på författarinnans litterära färdigheter, utan på grund av att jag var övertygad om att jag skulle tvingas genomlida en långtråkig skildring av en ointressant kvinnas liv. En förutsägbar kärlekshistoria, så fullproppad av klyschiga romantiska scener att man skulle må illa. Ni kanske håller med om att motivet på framsidan inte direkt får en tänka på spänning och dramatik?
Det var alltså inte med särskilt stor entusiasm jag öppnade den ganska tjocka pocketboken första gången. Men, redan efter ett par sidor förstod jag att mina fördomar inte skulle bli bekräftade. Visserligen är jag inte helt betagen av handlingen, fast den är långt mycket bättre än vad jag hade trott. Några stycken är faktiskt näst intill genialiska. Mystiken kring Thornfield intresserade mig särskilt mycket och visst blev man chockad när det avslöjades att en galen kvinna var inlåst på vinden. Snacka om oförutsägbar story!
Strax efter midnatt i lördags tog jag fram boken, som redan är illa tilltygad på grund av att jag är en riktig slarver, ur lådan bredvid sängen och bläddrade fram till sidan där bokmärket satt. Bortsett från regnet som smattrade på plåttaket utanför fönstret var det alldeles tyst i huset och ni förstår säkert att det just då var ganska läskigt att läsa om Thornfields mörka hemligheter. I sinnet förflyttades jag till de miljöer Charlotte så målande beskriver och det kändes som att det inte var helt omöjligt att Mr. Rochesters förskräckliga hustru kunde ligga och lura under sängen. Tack och lov låg katten i mitt knä och hans spinnande gjorde att jag kände mig lite bättre till mods.
När jag efter någon timme hade kommit fram till sidan 372 var det så spännande att jag inte ville lägga ifrån mig boken. En mängd frågor trängdes i mitt huvud och jag var både upprörd och sorgsen över det jag hade läst. Mest arg var jag på Jane, som rymmer från Thornfield utan att Mr. Rochester har en chans att stoppa henne. Om hon nu älskar honom så hejdlöst som hon säger borde hon minsann kunna förlåta honom och stanna kvar. Detta var långt ifrån den enda gången jag har irriterat mig på Janes sätt att vara. Stundtals kan jag faktiskt inte alls förstå mig på henne. Det är liksom svårt att få ett grepp om vem hon verkligen är. Ibland värderar hon frihet högt och vägrar att underkasta sig någon, men i nästa stund är hon villig att lyda sina medmänniskors minsta vink. Kanske slits hon mellan att lyssna till sitt hjärta och att följa sina principer.
I början av boken, när Jane fortfarande är ett trotsigt barn, har jag faktiskt väldigt lätt att relatera till henne. På sätt och vis har jag nog en liten Jane i mig. I takt med att hon blir äldre förändras hon dock på många sätt och den vuxna versionen känner jag inte alls någon samhörighet med. Att hon till exempel tar avstånd från sin blivande make när hon äntligen får vara nära honom är för mig en gåta.
"Han ansikte lyste och örnblicken blixtrade, hela hans yttre utstrålade kärlek och lidelse. Ett ögonblick darrade jag, sedan stålsatte jag mig. Jag ville inte vara med om några känslosamma scener eller heta ömhetsbevis, och det var risk för bådadera; nu måste jag genast finna ett försvarsvapen"
Får jag säga det själv tycker jag att deras relation är ganska underlig. Vad är grejen med att spela svårfångad när hon redan har sagt jag till att bli hans hustru? Att hon är såhär sjävbehärskad hela tiden stör mig något oerhört. Det är nästan så att jag vill ruska om henne och säga åt henne att leva ut sina känslor, precis som hon gjorde när hon var yngre.
Tyvärr kan jag inte betrakta den vuxna Jane som min vän, utan bara som en flyktig bekant. En gammal barndomsvän som man säger hej till på stan och kanske kallpratar lite med, men inte mer än så. Trots det beundrar jag henne samtidigt och många av hennes tankar utgör riktiga ljusglimtar.
Följande citat skulle jag ärligt talat kunna tänka mig att rama in och sätta upp på väggen:
”Det är meningslöst att säga att en människa bör vara nöjd med lugn och ro. Hon behöver liv och rörelse, och om det inte bjuds henne skapar hon det”.
Den här typen av frihetstankar är helt underbara och de gör att jag på något sätt ändå kan identifiera mig med henne.
Nu ska jag försöka hitta en fin ram, en hammare och en spik.
/Evelina Malmqvist
Det var alltså inte med särskilt stor entusiasm jag öppnade den ganska tjocka pocketboken första gången. Men, redan efter ett par sidor förstod jag att mina fördomar inte skulle bli bekräftade. Visserligen är jag inte helt betagen av handlingen, fast den är långt mycket bättre än vad jag hade trott. Några stycken är faktiskt näst intill genialiska. Mystiken kring Thornfield intresserade mig särskilt mycket och visst blev man chockad när det avslöjades att en galen kvinna var inlåst på vinden. Snacka om oförutsägbar story!
Strax efter midnatt i lördags tog jag fram boken, som redan är illa tilltygad på grund av att jag är en riktig slarver, ur lådan bredvid sängen och bläddrade fram till sidan där bokmärket satt. Bortsett från regnet som smattrade på plåttaket utanför fönstret var det alldeles tyst i huset och ni förstår säkert att det just då var ganska läskigt att läsa om Thornfields mörka hemligheter. I sinnet förflyttades jag till de miljöer Charlotte så målande beskriver och det kändes som att det inte var helt omöjligt att Mr. Rochesters förskräckliga hustru kunde ligga och lura under sängen. Tack och lov låg katten i mitt knä och hans spinnande gjorde att jag kände mig lite bättre till mods.
När jag efter någon timme hade kommit fram till sidan 372 var det så spännande att jag inte ville lägga ifrån mig boken. En mängd frågor trängdes i mitt huvud och jag var både upprörd och sorgsen över det jag hade läst. Mest arg var jag på Jane, som rymmer från Thornfield utan att Mr. Rochester har en chans att stoppa henne. Om hon nu älskar honom så hejdlöst som hon säger borde hon minsann kunna förlåta honom och stanna kvar. Detta var långt ifrån den enda gången jag har irriterat mig på Janes sätt att vara. Stundtals kan jag faktiskt inte alls förstå mig på henne. Det är liksom svårt att få ett grepp om vem hon verkligen är. Ibland värderar hon frihet högt och vägrar att underkasta sig någon, men i nästa stund är hon villig att lyda sina medmänniskors minsta vink. Kanske slits hon mellan att lyssna till sitt hjärta och att följa sina principer.
I början av boken, när Jane fortfarande är ett trotsigt barn, har jag faktiskt väldigt lätt att relatera till henne. På sätt och vis har jag nog en liten Jane i mig. I takt med att hon blir äldre förändras hon dock på många sätt och den vuxna versionen känner jag inte alls någon samhörighet med. Att hon till exempel tar avstånd från sin blivande make när hon äntligen får vara nära honom är för mig en gåta.
"Han ansikte lyste och örnblicken blixtrade, hela hans yttre utstrålade kärlek och lidelse. Ett ögonblick darrade jag, sedan stålsatte jag mig. Jag ville inte vara med om några känslosamma scener eller heta ömhetsbevis, och det var risk för bådadera; nu måste jag genast finna ett försvarsvapen"
Får jag säga det själv tycker jag att deras relation är ganska underlig. Vad är grejen med att spela svårfångad när hon redan har sagt jag till att bli hans hustru? Att hon är såhär sjävbehärskad hela tiden stör mig något oerhört. Det är nästan så att jag vill ruska om henne och säga åt henne att leva ut sina känslor, precis som hon gjorde när hon var yngre.
Tyvärr kan jag inte betrakta den vuxna Jane som min vän, utan bara som en flyktig bekant. En gammal barndomsvän som man säger hej till på stan och kanske kallpratar lite med, men inte mer än så. Trots det beundrar jag henne samtidigt och många av hennes tankar utgör riktiga ljusglimtar.
Följande citat skulle jag ärligt talat kunna tänka mig att rama in och sätta upp på väggen:
”Det är meningslöst att säga att en människa bör vara nöjd med lugn och ro. Hon behöver liv och rörelse, och om det inte bjuds henne skapar hon det”.
Den här typen av frihetstankar är helt underbara och de gör att jag på något sätt ändå kan identifiera mig med henne.
Nu ska jag försöka hitta en fin ram, en hammare och en spik.
/Evelina Malmqvist
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)