Söker en personlig samhörighet med Jane

När jag hade läst de första 2 sidorna i Jane Eyer var jag nästan i chock. Delen där hon tar fram boken ”History of British Birds” och sedan klättrar upp i fönstersmygen är som hämtad ur mitt eget liv. När jag var liten och hälsade på hos min farmor tog jag alltid ”fågel boken” som stod berdvid kikaren i fönstret i hennes sovrum. Sedan klättrade jag upp i den breda fönstersmygen ovanför hennes säng. Väl där upp drog jag för gardinerna och kollade på fågel bilder, precis som Jane. En sådan fönstersmyg är för mig något magiskt, en egen liten värld där man bestämmer allt så länge man är ensam.

Det var tur att boken fångade min uppmärksamhet i början för sedan blev den bara som ett stor tvång de första 100 sidorna. Jag tror alla någon gång har upplevt att en läs upplevelse har blivit förstörd av tvånget att läsa, så blev det för mig med Jane Eyer. Jag hade svårt att till fullo njuta av Jane Eyer då fler uppgifter och inlämningar knackade på min axel. Alla långa och väl skrivna miljö beskrivningar som annars kunde ha varit så tillfredsställande, blev nu något irriterande som bara gjorde att boken tog längre tid och jag blev mer och mer stressad för varje lång beskrivning av hur en persons ansikte såg ut i vissa situationer. Såg det som något jag inte behövde läsa för att tolka och njuta av boken. Dock växte Jane Eyer på mig allt eftersom och jag insåg hur fel jag hade. Nu är jag på sidan 372 och beskrivningarna är det jag tycker bäst om.

En sak jag är missnöjd över är att jag inte känner Jane, jag vill känna en förståelse och en närhet till henne för att riktigt förstå de olika situationer hon är i. Men jag känner inte det, för mig är Jane en kall, sträng och hård person. Hon ger mig inget. Jag har riktigt försökt intala mig att hon bara är sådan utåt just på grund av allt hon varit med om, men inte ens när vi får höra henne tänka känns hon som en riktig person som kan känna smärta. Istället har jag fått medkänsla för många av de andra karaktärerna. Bessie som känns som en genom god person har växt för mig och blivit min favorit karaktär utan att egentligen ha speciellt stor roll. Mr Rochester är faktist en av dem personer jag tycker har mest personlighet, även om jag ännu är osäker på hur äkta han är. Om han inte är den personen som jag hoppas att han är, tror jag att jag kommer känna mig minst lika sviken som Jane. Till och med för Mrs Rochester har jag fått mer känslor än för Jane. Jag känner stort medlidande för henne, ingen kan vara frisk efter att ha varit instängd och avskärmad i så många år, jag tror inte att hon var galen från början. Den personen som kändes äldst och erfarnast i boken är Hellen Burns. Fast hon bara var en liten flicka har hon en sådan otrolig klarsyn och visdom. Ett av de få ställen i boken innan sidan 100 som träffade mig innefattar Hellen:

”Jag fick inget svar på alla mina frågor då, men ett par dagar senare fick jag veta att miss Tempel när hon kom tillbaka till sitt rum i gryningen hade funnit mig i den lilla sängen, med ansiktet mot Hellens axel och armarna om hennes hals. Jag sov, och Hellen var död.”

Jag blev lite smått chockad av detta plötsliga infall Charlotte måste ha fått här, Hellen var en av de personer jag både trodde och ville skulle gå långt i boken. Sättet hon dog på var dock underbart. Vet inte hur många som har känt såhär. Men de få gånger jag har tänkt på döden och samtidigt känt att det inte spelar någon roll om den kom just då, har varit när jag har legat tätt ihop kurad med den jag älskar. Precis så hade jag velat dö.

Jane Eyer visade sig bli en mycket trevlig läs upplevelse trotts min dåliga inställning i början. På flera ställen trodde jag att boken skulle sluta, sedan påmindes jag av att det var något kvar som jag inte hade fått svar på. Ofta tycker jag att böcker får ett stort fyrverkeri i slutet, i denna boken är det fyrverkeri slut med jämna mellanrum och sedan bara fortsätter det. När mr Brocklehurst förlorar makten över Lowood, när Mrs Reed dör, när mr Rochster friar, när dem precis ska gifta sig. Alla dessa tillfällen kändes för fina för att bara lämna mitt i boken, de var fyrverkerislutsaktiga för mig. Hur Charlotte efter alla dessa fyrverkerier skall kunna få till ett ännu större och pampigare fyrverkeri på slutet kan jag inte förstå. Men jag hoppas, och tar hatten av för denna underbara författare som plockade upp mig ur ”jag läser bara för jag är tvingad” träsket.

Johanna