Efter att ha läst de 251 sidorna tills denna dag så har jag nu satt mig tillbaka i min rosa fåtölj, köpt för under hundralappen på en av alla de loppisar jag besökt genom åren, och försöker på något sätt få till den här texten. I högtalarna strömmar Big Stars musik ut och jag känner att jag inte riktigt förstår varför just den här boken är en klassiker när det finns så mycket bättre litteratur där ute i världen! Misstro mig inte, jag tycker mycket om Jane Eyre ju mer jag läser, men tycker fortfarande att det finns en rad bättre böcker.

I bokens början får man följa Jane när hon är ett oälskat barn boende hos sin ingifta släkt där vardagen är allt annat än vad ett barn skall behöva stå ut med. Vid vissa ställen i början av boken får jag för mig att författaren, Brontë, inte heller fick någon riktig barndom då hennes beskrivande handling känns väldigt äkta, precis som om det vore något hon själv varit utsatt för. Dagarna går och slutligen får Jane flytta till en skola där hon träffar inte bara en vänlig själ utan två, lärarinnan och den lungsjuke Helen. Det känns som om det faktiskt skall ordna upp sig för Jane då Helen dör.

Författarens mening med Helens död tror jag var att väcka känslor hos oss läsare, vilket det dessvärre inte gjorde hos mig. För mig kändes Helen väldigt overklig då hon redan vid ung ålder var en så pass lugn person. En flicka på tolv år är enligt min egen mening oftast en livlig ung själ som lever livets glada dagar, men inte Helen. Tyvärr fick Brontë henne att framstå som en lite ointressant och sorglig flicka vilket jag inte tror var meningen från början, fast å andra sidan så kanske det var det som var meningen och då har Brontë lyckats enastående bra!

Åren går och Jane blir mer och mer duktig i skolan vilket ofta visar sig i boken då meningar på franska allt mer blir vanligt. Att ha med franska stycken i boken gjorde mig till en början lite undrande till varför det skulle vara bra för, men ju mer jag läste desto mer fick jag förståelse för att Brontë ville visa Janes sida av hur mycket kunskap hon besitter, trots sin låga rang och tvivelaktiga utseende. Jane söker ett nytt arbete som guvernant på godset Thornfield Hall där hon får i uppgift att undervisa den unga fröken Adelé. Adelé är vad man påstår en dotter till godsherren Mr Rochester som Jane finner som en mycket intressant person redan från det första mötet och det är nu som romantiken börjar komma in i boken.

Jane som aldrig någonsin upplevt kärlekens rus försöker förgäves slå undan de känslor som kommer rusande mot henne likt en orkan. Jag finner det väldigt underligt att Jane faller för denne man som beskrivs som en riktigt ful, otrevlig och krävande man. Att de båda sitter och kommenterar varandras utseende känns också som något som aldrig skulle hända exempelvis mig. I ett stycke av boken frågan Mr. Rochester om Jane tycker att han är ful varpå hon svarar ja. Jag själv drog slutsatsen att då Jane inte vistats ute i de miljöer som kallas normala tillsammans med andra män kanske inte vet hur man skall föra sig under ett samtal. Att ha bott på en skola i över åtta år där enbart flickor vistades måste på något sätt ha satt sina spår. Att kalla någon ful är ju faktiskt något oerhört elakt och det är inget jag själv hade velat höra ifall jag hade ställt den frågan. Trotts detta förälskar sig Jane i den mystiske Mr. Rochester som verkar ha många hemligheter bland annat den mystiske Grace Poole som är anställd på herrgården.

I de sista sidorna fram till s. 251 så blev det väldigt spännande då ett obehagligt skratt hörs, rop på hjälp, slag i dörrar och mordförsök begås. Jag ser verkligen fram emot att läsa vidare och se vad som händer då jag innerligen älskar när ett mysterium dyker upp i böcker.

/Mikelina Olausson