Förnuftets strid mot känslan

Att läsa Jane Eyre har för mig, precis som för många andra att döma av blogginläggen, varit en väldigt kluven upplevelse. Några delar av boken har hos mig framkallat oidentifierbara pipljud av förtjusning, jag har ibland läst om en fin mening flera gånger för att jag tyckt så mycket om Charlotte Brontës sätt att använda ord och i spännande ögonblick ivrigt vänt blad för att få veta vad som händer näst. Vissa andra delar har tvärtom känts långtråkiga och jag har hållit den del av boken som återstår att läsa mellan tummen och pekfingret och suckat över hur mycket det är kvar.

Vad jag främst har tänkt fokusera på i det här inlägget är ett ämne som genom historien diskuterats på många olika sätt och i många olika sammanhang (även i den här bloggen, till exempel i Majas inlägg, bra skrivet!) – förnuftet kontra känslan. Mina tankar förs förresten till en annan klassisk roman skriven på 1800-talet, som jag visserligen själv inte har läst men som jag med tanke på dess titel antar behandlar detta ämne, kan ni gissa vilken? Just det, ”Förnuft och känsla”, skriven av Jane Austen. Men det är inte ens särskilt relevant, så låt oss fortsätta.

Förnuftet och känslan, alltså. Hjärnan och hjärtat. Kontroll och impuls. Dilemmat börjar redan när Jane sakta inser att hon är kär i Mr Rochester. Hjärnan försöker vara förnuftig, logisk och konkret, medan hjärtat brinner och längtar efter att få ta emot en visserligen oförutsägbar och potentiellt förödande känsla, men ack så mycket mer spännande!

Jane försöker gång på gång att ta ner sig själv på jorden så fort hon märker att hon börjar sväva iväg en aning. Till exempel: ”Jag kände mig glad när jag närmade mig slutet av vägen, så glad att jag måste stanna till en gång för att fråga mig själv vad detta betydde, och för att påminna mitt förnuftiga jag om att det inte var mitt hem jag var på väg till” (sid. 279)

Lite längre fram kan man läsa det här: ”Jag ville inte promenera i den mörka trädgården ensam med mr Rochester vid denna tidpunkt” (sid. 286)

Detta är alltså innan Jane har förklarat sin kärlek för Mr Rochester. Jag tänker att ”men det vore väl helt underbart om den man är kär i ville ta en promenad med en. Snälla Jane, utbrist nu i ett överlyckligt 'JA!'”. Men nej, det är inte så Jane reagerar. That's not the way she rolls, så att säga. Hon vill inte ta en promenad ensam med Mr Rochester, för vad skulle kunna hända då? Jo, något romantiskt mellan dem. Vill hon inte det då? Det vill hon visserligen, men det är just hennes förnuft som håller henne tillbaka trots de häftiga känslor hon känner. För hon ser det som omöjligt för henne och Mr Rochester att leva tillsammans i ett kärleksförhållande i framtiden. Hon försöker därför härda sig själv, dra ner på förväntningarna, för att inte riskera för stor besvikelse. Det är ett svårt dilemma – att tillåta sig själv att sväva iväg i drömmarnas värld och riskera besvikelse, eller att hålla sig nere på jorden och därmed inte bli lika besviken sedan. Men jag tror inte att man varken kan eller borde styra drömmar på det sättet. Har man förväntningar så har man, och den eventuella besvikelse som kommer efteråt får man isåfall ta itu med sedan.

Så kommer då stunden när Jane äntligen berättar för Mr Rochester hur hon känner för honom: ”Den sinnesrörelse som sorgen och kärleken väckte inom mig krävde att få herraväldet och ta över fullständigt, den hävdade sin rätt att råda, att segra, att leva, att härska till sist – ja, och att tala.” (sid. 290)

När Jane till sist gör detta, alltså ger med sig och berättar om sin kärlek för Mr Rochester, då låter hon för en stund känslan överrösta förnuftet. Och det tycker jag är uppfriskande att läsa, eftersom hon varit så hårt kontrollerad nästan hela tiden tidigare i boken.

Det är intressant att Jane några sidor längre fram, även när hon blivit lovad giftermål med Mr Rochester, ändå inte helt och hållet släpper greppet om sitt förnuft. Fortfarande river hon inte ner sin mur helt, hon förbereder sig på att motgångar trots allt kan komma att förstöra detta löfte. Hon vill inte hoppas på för mycket: ”Människor får aldrig uppleva fullständig lycka här i världen. Jag är inte född till ett annat öde än mina medvarelser. Att fantisera om att något sådant skulle tillfalla mig är en saga, en dagdröm.” (sid. 297)

Här är det kanske ganska klokt att inte helt och hållet lita på sin känsla, vad vet jag. Särskilt med tanke på att det senare i boken faktiskt blir problem med det tänkta giftermålet, då Mr Rochesters hemlighet om att han redan är gift avslöjas. Kanske har jag sett på alltför många filmer där människor är ganska oförnuftiga men där saker och ting ändå tycks ordna sig till slut, vilket gjort att jag litar lite för blint på kärlekens kraft. Men jag vet iallafall att det hugger till i mig när jag läser att Jane inte ens för en stund kan hänge sig åt lyckan utan att tänka på framtiden och konsekvenser.

Om vi hoppar fram till sidan 343, kommer vi fram till den del i boken där Jane har fått reda på att Mr Rochester är gift sedan 15 år och hon funderar på hur hon ska hantera denna nya vetskap: ”Men att jag måste lämna honom, fullständigt, omedelbart, för alltid, det är outhärdligt. Jag kan inte. Men därefter försäkrade en röst inom mig att jag visst kunde, och att jag skulle komma att göra det. Jag kämpade med mig själv. Jag ville vara svag så att jag skulle slippa undan den lidandets väg jag såg framför mig, men samvetet förvandlades till en tyrann som grep känslan vid strupen” (sid. 343)

Återigen stryper alltså Janes förnuft hennes känsla. Och det är detta som gör att hon bestämmer sig för att mitt i natten lämna Thornfield Hall, fast hon egentligen mycket starkt känner för att stanna.

Jag vill avsluta inlägget med ett passande citat som Jane själv vid ett tillfälle tänker angående sina kusiner Georgiana och Eliza, den enas extrema tro på förnuftet och den andras stora tillit till känslan.

”Känsla utan förnuft är en mycket vattnig dryck, men förnuft som inte mildrats med känsla är alltför beskt och torrt att svälja för en människa” (sid. 271)

/Mina Beik