Jane Eyre, där synonymer blir handling och handling blir synonymer

Det är med skräckblandad förtjusning som jag läst den inledande halvan av Charlotte Brontës mest älskade roman Jane Eyre. 1800-talets England har alltid fascinerat mig. Allt ter sig så mycket mer romantiskt då, damer i svepande aftonklänningar, gentlemän till häst och stora herrgårdar. Dock tog det mig inte många sidor att inse att någon sådan romans skulle jag inte få uppleva i Brontës ordström. För jag har kommit överrens med min vokabulär att just ordström är en av de bästa beskrivningar jag kan hitta för denna 539 sidor långa roman. Här någonstans infinner sig skräcken som blandas med den allt mer sinande förtjusningen.

Brontë målar, med hjälp av alla tänkbara synonymer och metaforer som någonsin satts i pränt, upp världen runt flickan Eyre. När vi slängs in i handlingen en regning och grå vintereftermiddag bor Jane hos en avlägsen släkting som mot sin vilja tar hand om henne efter båda föräldrarna Eyres bortgång. Efter diverse slagsmål och raseriutbrott (som i sig skulle ha kunnat bli ett eget inlägg i diskussionen ”har Brontë själv haft någon barndom?” då hon visar på en fantastiskt bristande förmåga att beskriva ett barn) bestäms det att Jane ska skickas till en flickskola för att få lite kristlig uppfostran.

På skolan Lowood får Jane en sträng men lärorik tid. Hon lär känna andra flickor i sin egen ålder och verkar trots de torftiga omständigheterna och sitt trassliga förflutna klara sig ganska bra. Jane blir kvar på skolan i åtta år. En tidsperiod som i boken fått ett ganska omfattande utrymme men detta är också de sidor som enligt mig, såhär långt, är de sidor med flest oviktiga ord. Vi får följa med dag för dag, i alla konversationer och tankar, något som för resten av boken inte har någon betydande vikt. Det som händer sedan är det som får mig att känna lite hopp om en romantisk vändning med aftonklänningar och herrgårdar. En herrgård är nämligen platsen för de nästkommande kapitlen i boken. Jane får som artonåring anställning som guvernant åt en fransk flicka på ett godset Thornfield Hall.

Åter fylls sida upp och sida ner av oviktigt beskrivande, förklarande och målande texter om varje skrymsle och människa på godset. På sidan 128 väcks äntligen den lilla låga av förtjusning som trots allt funnits kvar, för detta är sidan då Jane möter godsägaren Mr Rochester för första gången. En omöjlig och outtalad romans uppstår mellan de båda trots att Mr Rochester har en annan kvinna som han av politiska och släktmässiga själ bör gifta sig med. Denna kvinna ger mig en liten smygtitt in i den värld jag hoppats på att boken skulle visa mig. Världen av elegans, lyx och överflöd medan Janes värld förvisso är mer verklighetstrogen och allmängällande för 1800-talets kvinna men därav ack så tråkig.  

I romansen mellan guvernanten och godsägaren får vi se en ny sida av Jane. Hon visar för första gången en sida av barnslighet. En barnslig längtan efter det ouppnåeliga. En barnslig tilltro till en människas goda natur. En barnsligt blind förälskelse. Detta är en sida av Jane jag tror att boken hade mått bra av att få se lite mer. Det händer någonting med hennes karaktär här som får mig att kunna känna igen mig i henne. Fram till detta har jag inte funnit någonting att identifiera mig med då hon redan som tioåring använder fraser som ” Jag vet att jag inte har något att förebrå mig, men det räcker inte. Om ingen annan tycker om mig vill jag hällre dö än leva – jag står inte ut med att vara ensam och avskydd” Men när hennes artonåriga hjärta för första gången får känna av den barnsliga längtan till sin käraste som bara älskande kan känna väcker det något i mig som får mig att för första gången känna sympati med henne. Sympati med hennes barnsliga försök att inse att hon inte kan mäta sig med kvinnan Mr Rochester bör gifta sig med. För att överbevisa sig själv om att så är fallet målar hon en tavla av kvinnan med all den skönhet hon fått förklarad för sig att hon äger. När Jane därefter målar ett porträtt av sig själv som den alldagliga tjänare hon är och sedan jämför de båda kvarstår inga tvivel. Ändå slutar hon inte drömma, hoppas och önska. Just en sådan sak kan tyckas oviktig i det stora hela men den får mig att känna med Jane. Vem har inte målat egna porträtt, om än för sitt inre, av hur man aldrig kan mäta sig med den enes skönhet och den andres talanger.

Ännu är jag nyfiken, även om jag inte är fängslad, av vad som ska hända mellan de båda. Men jag känner också min egen rastlösa natur och vet att även denna låga av förtjusning kommer att brinna ner om processen och beskrivandet av den kärlek som aldrig tycks lämna stadiet av just outtalad romans görs mycket längre.

Brontë skriver på ett sätt som jag förstår att många uppskattar och finner rogivande då inget eget tänkande erfordras läsandet. Jag däremot är alldeles för rastlös och i behov av att få använda min egen fantasi för att en bok ska bli levande för mig. Jag vill få bilda min egen bild av Lowood, människorna där, Thornfield Hall och Mr Rochester, men genom sitt konstanta synonymregn tar Brontë den tjusningen ifrån mig. Kanske är det största anledningen till att jag inte med allt för stor entusiasm tar mig an de resterande 287 sidorna i denna till synes aldrig sinande ordström.

 /Sofie Gustafsson