UTLÄST

Det är med en mysig känsla som jag efter de 520 sidorna tillsammans med Jane slår igen min pocket. Jag är glad. Allting kring Jane känns avslutat och det är en lättnad att veta att lyckan till slut fann Jane, och att hon tillät sig själv att behålla den! Jag älskar att Brontë avslutar på riktigt, inga öppna slut, få detaljer att fundera kring. Det hade sannerligen brutit mot hennes författarskapsram om hon tillåtit läsaren själv att fantisera fram ett svar, denna beskrivande och målande författarinna, och jag tackar henne för att hon valt att avsluta på samma sätt som hon lett oss genom Janes liv. Stundtals har det varit alldeles för mycket att ta in och språket har blivit för mycket för en ”händelsetörstande” läsare som jag. Slutet är dock precis i min smak. Kanske till och med lite tunt, vilket nästan blir lite ironiskt i denna detaljerade roman.

För nästan två år sedan slog jag igen en samma bok fast i Harry-Potter-size och med en framsida i nyanserat brunt med en vacker bild av Jane. Då tänkte jag att Louise: Inte en chans att du under några omständigheter läser den här boken igen, neverever. Den Louise var så utmattat trött på alla dessa beskrivningar och allt velande hit och dit. Under läsandes gång har jag förstått vad hon menade, och jag har delvis känt likadant. Som i slutkampen av boken när Jane flytt från Mr Rochester och träffat sina kusiner. Tiden då hon först bor hemma hos dem, för att sedan arbeta som lärarinna i en skola för bybarnen, blir alldeles för långrandig. Som läsare har man redan följt Jane så länge, och detta blir bara ytterligare en etapp. Stundtals intressant, stundtals uttröttande. Under denna andra läsning av boken har jag försökt att ha mer tålamod med Brontë. Ändå skummläser jag mig igenom vissa kapitel av boken, letandes efter att något uppseendeväckande ska ske. Jag vilja påstå: Less hade varit More! Antar att det uttrycket inte fanns på Brontës tid, så hon får lite dispens där.

Ändå har jag njutit av stora delar av boken till skillnad mot nians Louise. Jag har tyckt om varje del av Janes liv, vissa mer än andra. Tiden på Thornfield fångade mig mest då kärleken mellan Jane och Mr Rochester är så annorlunda mot den typiska romantiska boken. Det är inga glimrande ögon och svallande hår, inga romantiska rosor eller finurliga flirtknep. Det är mer ärligt, och stundtals på gränsen till hårt. Ändå är kärleken mellan dem fin på något sätt. Boken tvingar på flera ställen läsaren att ta ställning och välja mellan Rochesters och Janes parti. Jag hoppades hela tiden på kärlekens.


Löftet att hålla mig ifrån Eyre hade jag inte några problem med under de närmsta två åren. Tills den dag jag åter höll Janes berättelse i handen. Svenska lektion tisdag morgon. Hur skulle jag kunna svälja alla dessa sidor en gång till? En bok senare är det snart svenska lektion tisdag morgon igen, och när jag den här gången kommer att sitta med denna klassiker i handen återigen ser jag inte på den med ovilja, utan med ett leende. För trots delar jag gärna rivit ur, och trots att jag ibland surat över de otagliga beskrivningarna så är den amazing. En riktig klassiker! För mig är det historien som gör det. Här kommer ett citat från sidan 330, natten till bröllopet när Jane sover hos Adéle. Jag ger det följande rader för att det är så snyggt skrivet.

Flickan var liksom symbolen för mitt liv dittills, och han jag nu skulle klä mig för att möta var den fruktade men älskade sinnesbilden för min okända framtid.

Oj, nu har jag dragit ut på ord här. Det jag egentligen tänkt diskutera kring är Janes mod. Det handlar om den galna frun på vinden. För visst är det imponerande hur Jane överhuvudtaget vågar vistas inom Thornfields väggar? Jag hade varit fullkomligt livrädd! Det här går inte ens att jämföra med Morden i Midsomer som brukar få mig att smådarra hemma i tv-soffan en sommarkväll. Skräckinjagande skratt som ekar i det stora huset mitt i natten, ett brinnande mordförsökt på Mr Rochester och så den blödande Mason som brutalt blivit attackerad. Redan här hade jag flytt fältet, men inte Jane. Hon stannar modigt nog kvar. Visst känns hon stundtals orolig och rädd, men hennes reflektioner i tillvaron upptas mer av Mr Rochester än en livsfarlig kvinna. Det är först när frun Bertha besöker Jane en natt strax före bröllopet som hon blir riktigt rädd. Efter följande stycke svimmar Jane, helt förståeligt.

Men vid min sängkant stannade skepnaden, de glödande ögonen stirrade på mig. Hon höll ljuset tätt intill mig och blåste ut det under ögonen på mig. S. 327

Det är ohyggligt. Tänk dig hur ljuset plötsligt försvinner, vad är värst: Att se denna okända, skrämmande kvinna rakt i ögonen, eller att veta att hon finns i rummet, men inte var? Inget av nämnda alternativ känns särskilt roande.

Det är dags att hitta en plats åt Jane bland mina böcker i hyllan, och jag tänker för mig själv att den här resan med Jane och gänget, klassen och bokcirkeln inte varit så tokig ändå! Jag har läst massor av roliga och fantastiska blogginlägg med synpunkter som fått mig att fundera både en och två gånger. Jag har lyssnat till P1:s bokcirkeln och funnit det spännande att höra deras åsikter på boken, och framför allt så har jag ändrat mina egna. Och även om jag inte planerar att läsa om Jane inom en vecka så sparar jag boken och mina minnen för att en dag göra om min upplevelse tillsammans med Eyre, för med henne är resan tidlös.

LOUISE Larsson