Nu när jag äntligen läst klart de första 250 sidorna känns det riktigt svårt att snabbt tänka igenom vad jag just har läst. Charlotte Brontës sätt att skriva villar ideligen bort mina tankar och jag blir snarare förvirrad och uttråkad än intresserad och lässugen.
Under dessa veckor har jag funnit det oerhört svårt att finna lusten att sätta mig ner och läsa om Janes ganska trista liv. Kanske kan det bero på att jag redan en gång har läst boken eller att jag har sett BBC:s film på fyra timmar, men jag minns att på den tiden - när jag var runt tretton, då älskade jag boken och allt omkring den. Idag kan jag inte låta bli att störa mig på de stora utsvävningar som ständigt dyker upp. Långa beskrivningar av miljöer, men likaså känslor kan kännas onödiga. Jag vill helst inte veta alla detaljer utan jag vill kunna reflektera själv. Charlottes sätt att skriva lämnar inga som helst utrymmen för egna tankar och uppfattningar och det drar definitivt bort tankarna från det väsentliga i den ändå så vackra historien.
För historien i sig är riktigt fängslande; en ung flicka blir på många olika sätt misshandlad men vägrar ge upp den enorma livsglöd och anda hon besitter.
Hon står på sig under hela sin uppväxt och sitt kommande liv som vuxen.
Jag tror att Jane på något vis är en liten Charlotte Brontë. Vi fick veta att Charlotte skrev Jane Eyre i protest och ilska då hennes tidigare bok blev refuserad. Och hela Janes karaktär består av just protest. En slags protest mot att bli behandlad illa, mot att bli tillsagd att vara på ett speciellt vis - helt enkelt en protest mot de krafter som samverkar i samhället med en mall för hur en flicka ska bete sig, hur en kvinna ska bete sig eller hur en god hustru ska bete sig. Jag tror att Charlotte Brontë på många sätt var något av en tidig feminist.
Om vi nu ska återgå till handlingen, så kan mitt hjärta inte motstå att slå ett extra slag när Jane inser att hon faktiskt börjar utveckla känslor för mr Rochester. Jag tycker det är vackert att även då de räknas som ganska fula eller har ett säreget drag så beskrivs kärleken i boken som vilken kärlek som helst. I många böcker (både äldre och nya) beskrivs ofta de förälskade som vackra. För vem känner inte igen fraserna "Hennes långa böljande hår", "Hans djupa, mörka ögon" eller "Hennes mjuka, fylliga läppar. Det tror jag var nyskapande för Charlottes tid och kan ha varit en bidragande orsak till dess stora succé.
Boken är så härligt jordnära och karaktärerna likaså och det tilltalar mig så otroligt. Jag önskar bara att jag kunde slippa de alltför långa beskrivningarna och kanske återfinna den entusiasm för Jane Eyre som jag en gång hade.
Leyla Ekelund
Hej! Ja, det är ett stort vemod kring att tappa en känsla man en gång hade för en bok. Hoppas du hittar något av upplevelsen igen, eller att den kan bli ny på något vis. Eller så är du förändrad och det hela helt enkelt borta? Varmt! Marie Lundström.
SvaraRaderaJane Eyre, sida 126.
SvaraRadera"Kvinnor förväntas alltid vara stillsamma, men kvinnor har samma känslor som män, de har samma behov av att öva sina förmågor och spänna sina krafter som deras bröder har. De plågas av den trånga instängdheten och fullständiga händelselösheten på precis samma sätt som män skulle plågas, och det är trångsynt av deras mer privilegierade medmänniskor att hävda att de borde vara nöjda med att sticka strumpor och laga puddingar, spela piano och brodera väskor. Det är tanklöst att fördöma dem eller skratta åt dem om de vill uträtta mer eller lära sig mer än vad traditionen föreskriver som passande för deras kön."
Det här stycket var i mina ögon en protest mot könsrollerna när jag läste, och jag tyckte det kom ganska oväntat från en sådan kontrollerad och accepterande person som Jane Eyre. Därför antar jag att Brontë kanske lät hennes egna tankar och åsikter lysa igenom texten, vilket betyder precis som din rubrik föreslår: att Jane Eyre till viss grad kanske är en protest.
/ Madeleine Wollin
Leyla.
SvaraRaderaDina tankar kring att romanen Jane Eyre är skriven som en protest, tycker jag är intressanta. Jag tror att det kan ligga något i det du säger. Det kanske är därför som Jane, i mina ögon, uppfattas som en tråkig och stel person? Just för att det ligger så mycket frustration och irritation i Brontës roman.
//Chasmine SP09J
Även jag vek ner sidan 126 lite extra, det är precis som du beskriver i ditt inlägg en protest. I detta fall mot de könsroller och förutsagda normer om hur kvinnor bör bete sig i samhället. Det är intressant att fundera kring det faktum att vi i dagens samhälle fortfarande har en lång väg kvar till ett jämställt sämhälle, trots att kampen redan var påbörjad på Janes tid.
SvaraRaderaVad tyckte du om filmen du såg? :)
LOUISE
Ja, jag tror att Charlotte på många sätt ville smyga in ett budskap om protest mot könsrollerna - ganska smart, tror inte de hade velat ge ut en "politisk" bok om könsroller på den tiden, om hon nu hade skrivit en.
SvaraRaderaFilmen tyckte jag var underbar, Louise. Se den!:)
Leyla