Jane Eyre – Romanen som får mig att vilja städa toaletten

Hur kan man frivilligt vilja städa en toalett? Det undrar jag också. Jag ska vara ärlig och dela med mig av mina åsikter, vare sig ni vill höra dem eller inte. Denna högt omtalade, kända roman från 1800-talets England tråkar ut mig totalt. Jag söker vemodigt efter intresse för romanen, men finner det ingenstans. Å andra sidan finner jag aldrig någonting, så uppgiven som jag är och alltid har varit. Jag har kämpat mig igenom dessa 371 sidor av litteratur och lidelse, och har för andra gången i mitt liv sålt min själ till djävulen, denna gång för läslust. Han gav mig ingen läslust, men jag fick en fyra i Yatzy som jag bad om första gången då jag sålde min själ (vilket ledde till att jag vann överlägset). Jag är medveten om att många i Sp09j tycker om denna klassiska papperssamling, och jag skulle inte bli förvånad över möjlig kritik, men idag är jag hänsynslös. Jag är ledsen, Charlotte Brontë.

När vår kära svenskalärare Peter först gav oss den långt ifrån tunna pocketboken hade jag väldigt höga förväntningar om det klassiska genidraget Jane Eyre. Till en början tycktes mina förväntningar överensstämmas med bokens innehåll och jag kände på mig att det endast skulle bli mer läsvärt ju längre och djupare man dök ner i den. Men skenet bedrar, och jag bedrog mig själv. För ärlighetens skull kan jag erkänna att jag praktiskt taget älskade romanens början! Att läsa om andras olycka är nog det bästa jag vet, speciellt när olyckan tillhör ett försvarslöst litet barn. Nu kanske ni tycker att jag är hemsk, kanske tycker ni synd om mig för att jag tycker som jag gör, men spara er sympati.

Att Jane hade en olycklig och svår uppväxt kan nog de flesta intyga, och på många sätt kunde man förstå hennes ihärdiga strävan efter rättvisa, som Mrs Reed valde att kalla trotsighet och ondska. I takt med Janes åldrande och romanens gång, falnade mitt intresse mer och mer. För varje blad som vändes, förlorade jag gradvis läslusten och förmågan att förstå mig på karaktären Jane. Hon liksom förändrades och blev en annan person, en tråkig person med eviga, överdrivna utläggningar om sina känslor. Och som om det inte var nog, så lyckades även författarinnan få med en helt otrolig mängd onödiga miljöbeskrivningar och meningslösa tankar som endast fick mig att vilja slå ihop boken. Charlotte Brontë förlorade mig, och Jane Eyre förvandlades till ett tidsfördriv.

Det som gav romanen ett lyft lite då och då var de oförutsägbara galenskaperna som lurade på Thornfield. Speciellt uppskattat var det då jag läste i min ensamhet om mordförsöken och Mr. Rochesters sinnesrubbade hustru. Det var mörkt i mitt rum vid dessa tillfällen, endast en läslampa lyste som blinkade lite stämningsfullt och spöklikt i takt med raderna i boken. Jag vill inte dissa boken totalt, för den har faktiskt sina fängslande ögonblick, och trots att romanen inte direkt utstrålar spänning, så fanns det en slags längtan till nästa händelse.

Jag försöker att vara positiv nu, jag försöker så gott jag kan. Jag vill inte såga ett klassiskt litterärt mästerverk mitt itu, bara för att det inte riktigt faller mig i smaken. Sättet Charlotte Brontë behandlar språket tyder på extrem talang, färdigheter och sinne för god litteratur. Det finns ord i varje kapitel som jag inte förstår och säkert aldrig kommer att förstå heller, hennes ordförråd var väl vad vi idag skulle kalla ålderdomligt, men Jane Eyre är ju trots allt en klassiker, därav det klassiska språket. Jag ska nu plocka upp boken från golvet, eftersom jag för cirka tio minuter sedan kastade den på min lillebror. Pocketböcker är faktiskt okej att kasta på syskon, att kasta inbundna hårda böcker är däremot lite taskigt.

”Jag grät häftigt där jag gick min ensamma väg. Fort, fort gick jag som yrsel. En svaghet kom över mig, den växte inifrån, nådde lemmarna och jag föll omkull. Jag låg på marken en stund med ansiktet tryckt mot det våta gräset. Jag fruktade – eller hoppades – att jag skulle dö där.”

Vilket stycke! Vilket enastående mästerverk. Hopplöshet blandat med ånger, svaghet och dödslängtan, precis som när hon var ett litet barn. Ett hopplöst och olyckligt litet flickebarn. Jane hade precis lämnat Mr. Rochester. Visserligen älskade hon honom fortfarande, men stod inte pall för hans lögner, dolda förflutna och inte minst – hans galna hustru. Man kan egentligen fråga sig varför hon lämnade honom, då hon faktiskt nästan hade allt man kunde önska sig. Mr. Rochester var en förmögen gentleman som kunde ge Jane vad hon än kunde tänkas önska, så varför flydde hon från honom? Var det verkligen för att hennes då blivande man redan var gift? Eller var det för att Jane fick ett tillfälle och en ursäkt till att fly, då hon varken vågade eller förmådde att binda sig och bli lycklig? För är man lycklig, så har man mer att förlora. Att finna lyckan är lika svårt, som det är lätt att bli av med den.

Enligt mig, var Jane feg. Feg som flydde från lyckan, feg för rädslan att förlora. Hon vågade inte riskera att förlora den hon älskade. Hon vågade inte ens riskera att bli lycklig. Men vem kan döma henne? Alla är vi fegisar. Ingen vill förlora någon dem älskar, ingen vill förlora överhuvudtaget, och ingen vill heller bli olycklig. Förlust rimmar illa med misslyckanden.

Men vi är alla förlorare ibland.


Så hata mig för tillfällig pessimism, det är det jag vill.

/ Sara Rydenholm