UTLÄST

Det är med en mysig känsla som jag efter de 520 sidorna tillsammans med Jane slår igen min pocket. Jag är glad. Allting kring Jane känns avslutat och det är en lättnad att veta att lyckan till slut fann Jane, och att hon tillät sig själv att behålla den! Jag älskar att Brontë avslutar på riktigt, inga öppna slut, få detaljer att fundera kring. Det hade sannerligen brutit mot hennes författarskapsram om hon tillåtit läsaren själv att fantisera fram ett svar, denna beskrivande och målande författarinna, och jag tackar henne för att hon valt att avsluta på samma sätt som hon lett oss genom Janes liv. Stundtals har det varit alldeles för mycket att ta in och språket har blivit för mycket för en ”händelsetörstande” läsare som jag. Slutet är dock precis i min smak. Kanske till och med lite tunt, vilket nästan blir lite ironiskt i denna detaljerade roman.

För nästan två år sedan slog jag igen en samma bok fast i Harry-Potter-size och med en framsida i nyanserat brunt med en vacker bild av Jane. Då tänkte jag att Louise: Inte en chans att du under några omständigheter läser den här boken igen, neverever. Den Louise var så utmattat trött på alla dessa beskrivningar och allt velande hit och dit. Under läsandes gång har jag förstått vad hon menade, och jag har delvis känt likadant. Som i slutkampen av boken när Jane flytt från Mr Rochester och träffat sina kusiner. Tiden då hon först bor hemma hos dem, för att sedan arbeta som lärarinna i en skola för bybarnen, blir alldeles för långrandig. Som läsare har man redan följt Jane så länge, och detta blir bara ytterligare en etapp. Stundtals intressant, stundtals uttröttande. Under denna andra läsning av boken har jag försökt att ha mer tålamod med Brontë. Ändå skummläser jag mig igenom vissa kapitel av boken, letandes efter att något uppseendeväckande ska ske. Jag vilja påstå: Less hade varit More! Antar att det uttrycket inte fanns på Brontës tid, så hon får lite dispens där.

Ändå har jag njutit av stora delar av boken till skillnad mot nians Louise. Jag har tyckt om varje del av Janes liv, vissa mer än andra. Tiden på Thornfield fångade mig mest då kärleken mellan Jane och Mr Rochester är så annorlunda mot den typiska romantiska boken. Det är inga glimrande ögon och svallande hår, inga romantiska rosor eller finurliga flirtknep. Det är mer ärligt, och stundtals på gränsen till hårt. Ändå är kärleken mellan dem fin på något sätt. Boken tvingar på flera ställen läsaren att ta ställning och välja mellan Rochesters och Janes parti. Jag hoppades hela tiden på kärlekens.


Löftet att hålla mig ifrån Eyre hade jag inte några problem med under de närmsta två åren. Tills den dag jag åter höll Janes berättelse i handen. Svenska lektion tisdag morgon. Hur skulle jag kunna svälja alla dessa sidor en gång till? En bok senare är det snart svenska lektion tisdag morgon igen, och när jag den här gången kommer att sitta med denna klassiker i handen återigen ser jag inte på den med ovilja, utan med ett leende. För trots delar jag gärna rivit ur, och trots att jag ibland surat över de otagliga beskrivningarna så är den amazing. En riktig klassiker! För mig är det historien som gör det. Här kommer ett citat från sidan 330, natten till bröllopet när Jane sover hos Adéle. Jag ger det följande rader för att det är så snyggt skrivet.

Flickan var liksom symbolen för mitt liv dittills, och han jag nu skulle klä mig för att möta var den fruktade men älskade sinnesbilden för min okända framtid.

Oj, nu har jag dragit ut på ord här. Det jag egentligen tänkt diskutera kring är Janes mod. Det handlar om den galna frun på vinden. För visst är det imponerande hur Jane överhuvudtaget vågar vistas inom Thornfields väggar? Jag hade varit fullkomligt livrädd! Det här går inte ens att jämföra med Morden i Midsomer som brukar få mig att smådarra hemma i tv-soffan en sommarkväll. Skräckinjagande skratt som ekar i det stora huset mitt i natten, ett brinnande mordförsökt på Mr Rochester och så den blödande Mason som brutalt blivit attackerad. Redan här hade jag flytt fältet, men inte Jane. Hon stannar modigt nog kvar. Visst känns hon stundtals orolig och rädd, men hennes reflektioner i tillvaron upptas mer av Mr Rochester än en livsfarlig kvinna. Det är först när frun Bertha besöker Jane en natt strax före bröllopet som hon blir riktigt rädd. Efter följande stycke svimmar Jane, helt förståeligt.

Men vid min sängkant stannade skepnaden, de glödande ögonen stirrade på mig. Hon höll ljuset tätt intill mig och blåste ut det under ögonen på mig. S. 327

Det är ohyggligt. Tänk dig hur ljuset plötsligt försvinner, vad är värst: Att se denna okända, skrämmande kvinna rakt i ögonen, eller att veta att hon finns i rummet, men inte var? Inget av nämnda alternativ känns särskilt roande.

Det är dags att hitta en plats åt Jane bland mina böcker i hyllan, och jag tänker för mig själv att den här resan med Jane och gänget, klassen och bokcirkeln inte varit så tokig ändå! Jag har läst massor av roliga och fantastiska blogginlägg med synpunkter som fått mig att fundera både en och två gånger. Jag har lyssnat till P1:s bokcirkeln och funnit det spännande att höra deras åsikter på boken, och framför allt så har jag ändrat mina egna. Och även om jag inte planerar att läsa om Jane inom en vecka så sparar jag boken och mina minnen för att en dag göra om min upplevelse tillsammans med Eyre, för med henne är resan tidlös.

LOUISE Larsson

Förnuftets strid mot känslan

Att läsa Jane Eyre har för mig, precis som för många andra att döma av blogginläggen, varit en väldigt kluven upplevelse. Några delar av boken har hos mig framkallat oidentifierbara pipljud av förtjusning, jag har ibland läst om en fin mening flera gånger för att jag tyckt så mycket om Charlotte Brontës sätt att använda ord och i spännande ögonblick ivrigt vänt blad för att få veta vad som händer näst. Vissa andra delar har tvärtom känts långtråkiga och jag har hållit den del av boken som återstår att läsa mellan tummen och pekfingret och suckat över hur mycket det är kvar.

Vad jag främst har tänkt fokusera på i det här inlägget är ett ämne som genom historien diskuterats på många olika sätt och i många olika sammanhang (även i den här bloggen, till exempel i Majas inlägg, bra skrivet!) – förnuftet kontra känslan. Mina tankar förs förresten till en annan klassisk roman skriven på 1800-talet, som jag visserligen själv inte har läst men som jag med tanke på dess titel antar behandlar detta ämne, kan ni gissa vilken? Just det, ”Förnuft och känsla”, skriven av Jane Austen. Men det är inte ens särskilt relevant, så låt oss fortsätta.

Förnuftet och känslan, alltså. Hjärnan och hjärtat. Kontroll och impuls. Dilemmat börjar redan när Jane sakta inser att hon är kär i Mr Rochester. Hjärnan försöker vara förnuftig, logisk och konkret, medan hjärtat brinner och längtar efter att få ta emot en visserligen oförutsägbar och potentiellt förödande känsla, men ack så mycket mer spännande!

Jane försöker gång på gång att ta ner sig själv på jorden så fort hon märker att hon börjar sväva iväg en aning. Till exempel: ”Jag kände mig glad när jag närmade mig slutet av vägen, så glad att jag måste stanna till en gång för att fråga mig själv vad detta betydde, och för att påminna mitt förnuftiga jag om att det inte var mitt hem jag var på väg till” (sid. 279)

Lite längre fram kan man läsa det här: ”Jag ville inte promenera i den mörka trädgården ensam med mr Rochester vid denna tidpunkt” (sid. 286)

Detta är alltså innan Jane har förklarat sin kärlek för Mr Rochester. Jag tänker att ”men det vore väl helt underbart om den man är kär i ville ta en promenad med en. Snälla Jane, utbrist nu i ett överlyckligt 'JA!'”. Men nej, det är inte så Jane reagerar. That's not the way she rolls, så att säga. Hon vill inte ta en promenad ensam med Mr Rochester, för vad skulle kunna hända då? Jo, något romantiskt mellan dem. Vill hon inte det då? Det vill hon visserligen, men det är just hennes förnuft som håller henne tillbaka trots de häftiga känslor hon känner. För hon ser det som omöjligt för henne och Mr Rochester att leva tillsammans i ett kärleksförhållande i framtiden. Hon försöker därför härda sig själv, dra ner på förväntningarna, för att inte riskera för stor besvikelse. Det är ett svårt dilemma – att tillåta sig själv att sväva iväg i drömmarnas värld och riskera besvikelse, eller att hålla sig nere på jorden och därmed inte bli lika besviken sedan. Men jag tror inte att man varken kan eller borde styra drömmar på det sättet. Har man förväntningar så har man, och den eventuella besvikelse som kommer efteråt får man isåfall ta itu med sedan.

Så kommer då stunden när Jane äntligen berättar för Mr Rochester hur hon känner för honom: ”Den sinnesrörelse som sorgen och kärleken väckte inom mig krävde att få herraväldet och ta över fullständigt, den hävdade sin rätt att råda, att segra, att leva, att härska till sist – ja, och att tala.” (sid. 290)

När Jane till sist gör detta, alltså ger med sig och berättar om sin kärlek för Mr Rochester, då låter hon för en stund känslan överrösta förnuftet. Och det tycker jag är uppfriskande att läsa, eftersom hon varit så hårt kontrollerad nästan hela tiden tidigare i boken.

Det är intressant att Jane några sidor längre fram, även när hon blivit lovad giftermål med Mr Rochester, ändå inte helt och hållet släpper greppet om sitt förnuft. Fortfarande river hon inte ner sin mur helt, hon förbereder sig på att motgångar trots allt kan komma att förstöra detta löfte. Hon vill inte hoppas på för mycket: ”Människor får aldrig uppleva fullständig lycka här i världen. Jag är inte född till ett annat öde än mina medvarelser. Att fantisera om att något sådant skulle tillfalla mig är en saga, en dagdröm.” (sid. 297)

Här är det kanske ganska klokt att inte helt och hållet lita på sin känsla, vad vet jag. Särskilt med tanke på att det senare i boken faktiskt blir problem med det tänkta giftermålet, då Mr Rochesters hemlighet om att han redan är gift avslöjas. Kanske har jag sett på alltför många filmer där människor är ganska oförnuftiga men där saker och ting ändå tycks ordna sig till slut, vilket gjort att jag litar lite för blint på kärlekens kraft. Men jag vet iallafall att det hugger till i mig när jag läser att Jane inte ens för en stund kan hänge sig åt lyckan utan att tänka på framtiden och konsekvenser.

Om vi hoppar fram till sidan 343, kommer vi fram till den del i boken där Jane har fått reda på att Mr Rochester är gift sedan 15 år och hon funderar på hur hon ska hantera denna nya vetskap: ”Men att jag måste lämna honom, fullständigt, omedelbart, för alltid, det är outhärdligt. Jag kan inte. Men därefter försäkrade en röst inom mig att jag visst kunde, och att jag skulle komma att göra det. Jag kämpade med mig själv. Jag ville vara svag så att jag skulle slippa undan den lidandets väg jag såg framför mig, men samvetet förvandlades till en tyrann som grep känslan vid strupen” (sid. 343)

Återigen stryper alltså Janes förnuft hennes känsla. Och det är detta som gör att hon bestämmer sig för att mitt i natten lämna Thornfield Hall, fast hon egentligen mycket starkt känner för att stanna.

Jag vill avsluta inlägget med ett passande citat som Jane själv vid ett tillfälle tänker angående sina kusiner Georgiana och Eliza, den enas extrema tro på förnuftet och den andras stora tillit till känslan.

”Känsla utan förnuft är en mycket vattnig dryck, men förnuft som inte mildrats med känsla är alltför beskt och torrt att svälja för en människa” (sid. 271)

/Mina Beik

Jane Eyre – En vemodig kärlekshistoria

Vemodig, ja det är sannerligen denna berättelse. Men vem säger att böcker med en klang av miserabelt vemod inte kan vara bra? När jag första gången gången fick se boken blev jag en smula besviken. Jag såg ingenting som tilltalade mig, i synnerhet inte framsidan. Jag var sannerligen skeptisk till Charlotte Brontës klassiker. Men hennes verk fängslade mig omedelbart, på livstid.
Jag älskar det praktfulla ålderdomliga språket likväl de utomordentliga, men inte alltid vackra, personbeskrivningarna.

Jag har nu läst till sidan 371, och om jag ska vara helt ärlig föredrar jag den yngre miss Eyre. Då bubblade hon av liv och rörelse. Men när hon anländer till Lowood känns det som om den glada Jane försvinner. Med åldern kom hårdheten och (det tar emot mig att säga det) tråkigheten. Den arma flickan Jane faller i mina ögon med ett pladask. Hon känns livlös och melankolisk. Hon lever i sorg och misär. Denna tid på välgörenhetsskolan formade miss Eyre till den människa hon sedan skulle komma att bli för resten av livet. Det tycker jag är synd, för hennes starka karaktär försvinner nästan helt. Hon växer upp alltför snabbt.

Första delen av boken förefaller mig väldigt händelsefattig och går långsamt att läsa. Jag tänker koncentrera mig på händelserna på Thornfield Hall eftersom jag finner dessa som höjdpunkterna i boken än så länge. Att hon faller för mr Rochester anser jag inte konstigt. Eller jo, på vissa sätt. Hon beskriver honom som barsk, ibland till och med elak. Men jag tror att miss Eyre inte tar åt sig och känner sig trygg i sådant sällskap eftersom hon har blivit bemött på det sättet hela sitt liv. Hon är anspråkslös som få. Därför tror jag det skulle kännas konstigt om hon plötsligt blev bemött med värme och glädje. Speciellt av en man.

Tidigare i boken har jag tyckt att Jane har tänkt klokt, men när hon lämnar mr Rochester förstår jag mig inte på henne. Jag blir nästan arg. Och argare blir jag när jag läser det långa kapitel 27 där han vädjar, bönar och ber henne att stanna. Varför lämnar hon honom? Fortsätter jag att fråga mig själv. Det är nu hon har chansen att bli lycklig, att få vara med den hon älskar. Det är här jag, och förmodligen Jane själv, känner som mest vemod någonsin. Hon har erbjudits en kärlek få förunnat men hon tackade nej, bestämt och hårt. Hennes sinne är fullt med plikter och rutiner och hon är uppfostrad på ett sätt som menar att hon inte under några omständigheter kan ta tillbaka mr Rochester.

Men på ett sätt beundrar jag miss Eyre för att hon besitter det självförtroende som behövs för att kunna göra en så emotionellt svår sak som just denna. Alla är vi starka ibland och alla är vi svaga. Alla gör vi stora beslut som har både bra och dåliga konsekvenser. Alla känner vi nog någon gång igen oss i detta mästerverk av Charlotte Brontë, och jag kan nog faktiskt för första gången erkänna för mig själv att det verkligen är det. Ett mästerverk.

Moa Steenari

Jane Eyre – Romanen som får mig att vilja städa toaletten

Hur kan man frivilligt vilja städa en toalett? Det undrar jag också. Jag ska vara ärlig och dela med mig av mina åsikter, vare sig ni vill höra dem eller inte. Denna högt omtalade, kända roman från 1800-talets England tråkar ut mig totalt. Jag söker vemodigt efter intresse för romanen, men finner det ingenstans. Å andra sidan finner jag aldrig någonting, så uppgiven som jag är och alltid har varit. Jag har kämpat mig igenom dessa 371 sidor av litteratur och lidelse, och har för andra gången i mitt liv sålt min själ till djävulen, denna gång för läslust. Han gav mig ingen läslust, men jag fick en fyra i Yatzy som jag bad om första gången då jag sålde min själ (vilket ledde till att jag vann överlägset). Jag är medveten om att många i Sp09j tycker om denna klassiska papperssamling, och jag skulle inte bli förvånad över möjlig kritik, men idag är jag hänsynslös. Jag är ledsen, Charlotte Brontë.

När vår kära svenskalärare Peter först gav oss den långt ifrån tunna pocketboken hade jag väldigt höga förväntningar om det klassiska genidraget Jane Eyre. Till en början tycktes mina förväntningar överensstämmas med bokens innehåll och jag kände på mig att det endast skulle bli mer läsvärt ju längre och djupare man dök ner i den. Men skenet bedrar, och jag bedrog mig själv. För ärlighetens skull kan jag erkänna att jag praktiskt taget älskade romanens början! Att läsa om andras olycka är nog det bästa jag vet, speciellt när olyckan tillhör ett försvarslöst litet barn. Nu kanske ni tycker att jag är hemsk, kanske tycker ni synd om mig för att jag tycker som jag gör, men spara er sympati.

Att Jane hade en olycklig och svår uppväxt kan nog de flesta intyga, och på många sätt kunde man förstå hennes ihärdiga strävan efter rättvisa, som Mrs Reed valde att kalla trotsighet och ondska. I takt med Janes åldrande och romanens gång, falnade mitt intresse mer och mer. För varje blad som vändes, förlorade jag gradvis läslusten och förmågan att förstå mig på karaktären Jane. Hon liksom förändrades och blev en annan person, en tråkig person med eviga, överdrivna utläggningar om sina känslor. Och som om det inte var nog, så lyckades även författarinnan få med en helt otrolig mängd onödiga miljöbeskrivningar och meningslösa tankar som endast fick mig att vilja slå ihop boken. Charlotte Brontë förlorade mig, och Jane Eyre förvandlades till ett tidsfördriv.

Det som gav romanen ett lyft lite då och då var de oförutsägbara galenskaperna som lurade på Thornfield. Speciellt uppskattat var det då jag läste i min ensamhet om mordförsöken och Mr. Rochesters sinnesrubbade hustru. Det var mörkt i mitt rum vid dessa tillfällen, endast en läslampa lyste som blinkade lite stämningsfullt och spöklikt i takt med raderna i boken. Jag vill inte dissa boken totalt, för den har faktiskt sina fängslande ögonblick, och trots att romanen inte direkt utstrålar spänning, så fanns det en slags längtan till nästa händelse.

Jag försöker att vara positiv nu, jag försöker så gott jag kan. Jag vill inte såga ett klassiskt litterärt mästerverk mitt itu, bara för att det inte riktigt faller mig i smaken. Sättet Charlotte Brontë behandlar språket tyder på extrem talang, färdigheter och sinne för god litteratur. Det finns ord i varje kapitel som jag inte förstår och säkert aldrig kommer att förstå heller, hennes ordförråd var väl vad vi idag skulle kalla ålderdomligt, men Jane Eyre är ju trots allt en klassiker, därav det klassiska språket. Jag ska nu plocka upp boken från golvet, eftersom jag för cirka tio minuter sedan kastade den på min lillebror. Pocketböcker är faktiskt okej att kasta på syskon, att kasta inbundna hårda böcker är däremot lite taskigt.

”Jag grät häftigt där jag gick min ensamma väg. Fort, fort gick jag som yrsel. En svaghet kom över mig, den växte inifrån, nådde lemmarna och jag föll omkull. Jag låg på marken en stund med ansiktet tryckt mot det våta gräset. Jag fruktade – eller hoppades – att jag skulle dö där.”

Vilket stycke! Vilket enastående mästerverk. Hopplöshet blandat med ånger, svaghet och dödslängtan, precis som när hon var ett litet barn. Ett hopplöst och olyckligt litet flickebarn. Jane hade precis lämnat Mr. Rochester. Visserligen älskade hon honom fortfarande, men stod inte pall för hans lögner, dolda förflutna och inte minst – hans galna hustru. Man kan egentligen fråga sig varför hon lämnade honom, då hon faktiskt nästan hade allt man kunde önska sig. Mr. Rochester var en förmögen gentleman som kunde ge Jane vad hon än kunde tänkas önska, så varför flydde hon från honom? Var det verkligen för att hennes då blivande man redan var gift? Eller var det för att Jane fick ett tillfälle och en ursäkt till att fly, då hon varken vågade eller förmådde att binda sig och bli lycklig? För är man lycklig, så har man mer att förlora. Att finna lyckan är lika svårt, som det är lätt att bli av med den.

Enligt mig, var Jane feg. Feg som flydde från lyckan, feg för rädslan att förlora. Hon vågade inte riskera att förlora den hon älskade. Hon vågade inte ens riskera att bli lycklig. Men vem kan döma henne? Alla är vi fegisar. Ingen vill förlora någon dem älskar, ingen vill förlora överhuvudtaget, och ingen vill heller bli olycklig. Förlust rimmar illa med misslyckanden.

Men vi är alla förlorare ibland.


Så hata mig för tillfällig pessimism, det är det jag vill.

/ Sara Rydenholm

Jane Eyre – en roman som både berör och upprör.

Filmen har jag sett och boken har jag nu nästan tagit mig igenom. Detta klassiska engelska litterära verk som har höjts till skyarna. Jag känner mig lite splittrad till vad jag egentligen tycker men kan ändå inte låta bli att fundera på vad Charlotte Bronté tänkte när hon skrev sin mest kända roman, Jane Eyre. Blev hon nöjd med på vilket sätt hon gjorde upp med sitt eget förflutna, eller var det bara ett snilledrag ifrån henne att använda sin egen historia för att skriva romanen?
Engentilgen är det ganska intressant att följa en människas utveckling från barndom till vuxenliv och få ta del av dennes känslor och upplevelser. Frågan som jag ställer mig är ändå, behövdes alla dessa sidor för att åstadkomma detta?
Det tog ett tag innan boken lyckades fängsla mig, minst hundra. Men sen någonstans mitt i boken blir den helt plötsligt svår att lägga den ifrån sig och jag börjar undrar, hur hänger allt ihop? Det slår mig också att det finns ett underliggande vemod i det hon berättar.

Ganska tidigt står det ändå klart att Jane är en stark och självständig person som inte räds att kritisera etablissemanget, något jag beundrar. Man får ju inte glömma under viken tidsålder boken är skriven. Jag tycker också att romanen har sina poänger genom både dess filosofiska funderingar, liknelser, humor, sorg, spänning men också smärta genom livet. Romanen tar mig igenom fem olika delar som alla är knutna till en särskild plats och betydelse. Jane´s barndom på Gateshead, hennes utbildning vid Lowood skolan, tiden som Adelés guvernant på Thornfield, tiden därefter i Morton och Marsh End och slutligen återföreningen med Rochester på Ferndean.

Vad är det då som berör och upprör? Ja, det går att peka på flera saker i Jane´s levnadsberättelse. Hur hon blir behandlad av sina släktingar, den inhumane Mr Brocklehust, vännen Helens död, mötet med Mr Rochester och han inledande sätt emot Jane. Listan kan göras lång men jag har fastnad vid bröllopsdagen och den ohyggligt tragiska delen i berättelsen som där och då rullas upp. Tänk er själva, stå där brudklädd på det som skall bli en av livets finaste dagar och med vetskapen om sin bakgrund och vad man har gått igenom. Lyckan hon måste ha känt och som just där och då tas ifrån henne. In kommer dessa båda män och säger att mannen som hon just står i beredskap att gifta dig med är redan gift. Och här flyttas ”huvudrollen” ifrån Jane till Bertha anser jag. Jag kan inte annat än att både beröras och uppröras av hennes öde och hur hon har behandlats, oavsett galenskap eller inte. Och hur kunde Grace Poole, eller någon annan av tjänstefolket, hålla masken och inte avslöja för Jane det dom visste. Vilken vändning hade boken tagit om detta avslöjats tidigare? Om Jane själv hade funnit ut och förstått vem som fanns på våning tre. Här blir spänningen olidlig och den gode Mr Rochester gör allt för att övertyga Jane om sin oskuld för det som hänt och sin önskan att ändå leva med henne.

Gör hon rätt då? När hon flyr ifrån honom. Jag kan ana att här går åsikterna isär men mitt fulla stöd har hon, precis där och då i romanen annat hade gjort mig upprörd. För hur skulle de ha sett ut om hon gett efter för mannens önskemål och vilja om att leva tillsammans i synd. Det hade rimmat dåligt med romanens avsikt att spegla en stark och självständig kvinna. Nej, Charlotte Bronté var tvungen att lägga till ytterligare 160 sidor innan Jane och Mr Rochester pånyo finner varandra och då på Jane´s initiativ. Och vem kan då annat än att beröras?

Amanda

Valet mellan moral och lycka

Från de första sidorna har boken om Jane Eyre fängslat mig. Jag tycker om de omfattande nästan långrandiga beskrivningarna av Jane, hennes liv och tankar. Med alla dessa ord och sidor etsar hon sig in i mig på något sätt och jag tror tillslut att jag känner henne. Jag bryr mig om Jane. Jag lider med henne och jag gläds med henne.

Det är först när hon avvisar mr Rochester som jag slutar känna med Jane och istället blir arg på henne. Kan hon inte svälja sin stolthet och för en gångskull sätta lyckan framför hedern? När jag sitter i sängen och läser ilsken och olycklig tänker jag, hon kunde ju i alla fall gjort det för min skull! Om hon hade hatat mr Rochester för hans lögn, då hade jag förstått, men hon fortsätter älska honom lika innerligt som förut och hon förlåter honom som om ingenting varit mer självklart. Ändå säger hon att hon inte kan stanna. Jane är obeveklig inför mr Rochesters böner som fortsätter sida upp och sida ner, fyllda med kärleksförklaringar och desperat vädjan. Jag vet inte om jag ska beundra hennes stenhårda beslutsamhet eller förebrå henne för att hon verkar så känslokall. För egentligen är ju inte Jane känslokall överhuvudtaget, vilket vi som läser boken vet eftersom vi har den privilegierade tillgången till hennes tankar. Tankar som hon förresten kunde dela med sig lite av till mr Rochester för att ge honom en möjlighet att förstå. Jag kan inte låta bli att förundras över hur hon kan vara så obeveklig när mannen hon älskar praktiskt taget krälar framför henne och ber på sina bara knän. Är inte denna beslutsamhet nästan lite övermänsklig? Antagligen är hennes höga moral att beundra, men jag har svårt att se vad som är fel i att ibland följa sin känsla istället för sitt förnuft, kärlek är ju faktiskt en känsla och inte något särskilt förnuftigt alls.

Samtidigt är jag så kluven till allt detta! Hittills har det mesta i boken varit ganska svart-vitt, mrs Reed är den ondskefulla mostern och rektorn på Lowood fruktansvärd, Miss Temple underbar och man vet tryggt vem som gör rätt och vem som gör fel och det finns ett tydligt gott och ont. Men när Jane lämnar mr Rochester är det som om det plötsligt bara finns en massa fel och inget som kan bli helt rätt. Jane måste antingen svika sin lycka eller sin moral. Och ju mer jag funderar över det, desto svårare får jag att bedöma vilket som är värst.

”`Kom ihåg hans oförsiktiga läggning, betänk vilken desperation som kan följa av förtvivlan. Trösta honom, rädda honom, älska honom. Säg att du älskar honom och vill bli hans. Vem i världen bryr sig om dig, vem kan ta skada av du gör?´
Men svaret kom alltjämt okuvligt: Jag bryr mig om mig själv. Ju ensammare jag är, ju mer värnlös och utan andras stöd desto mer ska jag respektera mig själv”

Varför ska man respektera sig själv mer för att man är ensam och värnlös? Är inte gemenskap något att respektera och kan hon inte respektera sig själv för att hon väljer att vara lycklig. All denna moral ligger som en slöja över Jane och hindrar henne på många sätt att leva ut. Hennes kontrollerade fasad kan göra mig galen när jag läser. Jag vill se mer av den Jane som står och skriker under kastanjer.

”`Jag säger ju att jag måste bort!´ svarade jag i ett passionerat utbrott. `Tror ni att jag kan stanna här när jag inte är något för er längre? Tror ni att jag är en maskin, ett föremål utan mänskliga känslor? Att jag står ut med att man rycker ifrån mig mitt brödstycke och tömmer min bägare på varje droppe levande vatten? Tror ni att jag inte har hjärta och själ för att jag är fattig och obetydlig och liten och oansenlig? Ni tror fel! Jag har lika mycket själ som ni- och minst lika mycket hjärta!´”

Sådana passionerade utbrott tycker jag att hon kunde få lite oftare. Hade inte ett passionerat utbrott passat mycket bättre än att smyga iväg mitt i natten och lämna alla som faktiskt bryr sig om henne?

Förövrigt så ska Jane vara en stark och självständig människa, vad är det då med denna underlägsenhet som hon så ofta visar. Mr Rochester är hennes husbonde ändå tills den dag han friar, då blir han istället hennes herre, och hon envisas med att kalla honom sir. Det är först när hon avvisar honom som han äntligen blir ”mr Rochester”. Men jag undrar om han någonsin kommer bli ”Edward” för Jane.

Maja

Hissa eller dissa?

Det här är definitivt inte en sågning av Charlotte Brontës älskade roman, men inte heller en hyllning. Jag pendlar nämligen mellan att inte alls tycka om den och att älska den. Till en början var mina förväntningar på denna klassiker inte särskilt höga. Inte för att jag tvivlade på författarinnans litterära färdigheter, utan på grund av att jag var övertygad om att jag skulle tvingas genomlida en långtråkig skildring av en ointressant kvinnas liv. En förutsägbar kärlekshistoria, så fullproppad av klyschiga romantiska scener att man skulle må illa. Ni kanske håller med om att motivet på framsidan inte direkt får en tänka på spänning och dramatik?

Det var alltså inte med särskilt stor entusiasm jag öppnade den ganska tjocka pocketboken första gången. Men, redan efter ett par sidor förstod jag att mina fördomar inte skulle bli bekräftade. Visserligen är jag inte helt betagen av handlingen, fast den är långt mycket bättre än vad jag hade trott. Några stycken är faktiskt näst intill genialiska. Mystiken kring Thornfield intresserade mig särskilt mycket och visst blev man chockad när det avslöjades att en galen kvinna var inlåst på vinden. Snacka om oförutsägbar story!

Strax efter midnatt i lördags tog jag fram boken, som redan är illa tilltygad på grund av att jag är en riktig slarver, ur lådan bredvid sängen och bläddrade fram till sidan där bokmärket satt. Bortsett från regnet som smattrade på plåttaket utanför fönstret var det alldeles tyst i huset och ni förstår säkert att det just då var ganska läskigt att läsa om Thornfields mörka hemligheter. I sinnet förflyttades jag till de miljöer Charlotte så målande beskriver och det kändes som att det inte var helt omöjligt att Mr. Rochesters förskräckliga hustru kunde ligga och lura under sängen. Tack och lov låg katten i mitt knä och hans spinnande gjorde att jag kände mig lite bättre till mods.

När jag efter någon timme hade kommit fram till sidan 372 var det så spännande att jag inte ville lägga ifrån mig boken. En mängd frågor trängdes i mitt huvud och jag var både upprörd och sorgsen över det jag hade läst. Mest arg var jag på Jane, som rymmer från Thornfield utan att Mr. Rochester har en chans att stoppa henne. Om hon nu älskar honom så hejdlöst som hon säger borde hon minsann kunna förlåta honom och stanna kvar. Detta var långt ifrån den enda gången jag har irriterat mig på Janes sätt att vara. Stundtals kan jag faktiskt inte alls förstå mig på henne. Det är liksom svårt att få ett grepp om vem hon verkligen är. Ibland värderar hon frihet högt och vägrar att underkasta sig någon, men i nästa stund är hon villig att lyda sina medmänniskors minsta vink. Kanske slits hon mellan att lyssna till sitt hjärta och att följa sina principer.

I början av boken, när Jane fortfarande är ett trotsigt barn, har jag faktiskt väldigt lätt att relatera till henne. På sätt och vis har jag nog en liten Jane i mig. I takt med att hon blir äldre förändras hon dock på många sätt och den vuxna versionen känner jag inte alls någon samhörighet med. Att hon till exempel tar avstånd från sin blivande make när hon äntligen får vara nära honom är för mig en gåta.

"Han ansikte lyste och örnblicken blixtrade, hela hans yttre utstrålade kärlek och lidelse. Ett ögonblick darrade jag, sedan stålsatte jag mig. Jag ville inte vara med om några känslosamma scener eller heta ömhetsbevis, och det var risk för bådadera; nu måste jag genast finna ett försvarsvapen"

Får jag säga det själv tycker jag att deras relation är ganska underlig. Vad är grejen med att spela svårfångad när hon redan har sagt jag till att bli hans hustru? Att hon är såhär sjävbehärskad hela tiden stör mig något oerhört. Det är nästan så att jag vill ruska om henne och säga åt henne att leva ut sina känslor, precis som hon gjorde när hon var yngre.

Tyvärr kan jag inte betrakta den vuxna Jane som min vän, utan bara som en flyktig bekant. En gammal barndomsvän som man säger hej till på stan och kanske kallpratar lite med, men inte mer än så. Trots det beundrar jag henne samtidigt och många av hennes tankar utgör riktiga ljusglimtar.
Följande citat skulle jag ärligt talat kunna tänka mig att rama in och sätta upp på väggen:

”Det är meningslöst att säga att en människa bör vara nöjd med lugn och ro. Hon behöver liv och rörelse, och om det inte bjuds henne skapar hon det”.

Den här typen av frihetstankar är helt underbara och de gör att jag på något sätt ändå kan identifiera mig med henne.

Nu ska jag försöka hitta en fin ram, en hammare och en spik.

/Evelina Malmqvist

Jane Eyre - Romanen med berörings- och identifieringsbrist

Min inställning till boken Jane Eyre var från början något negativ på grund av en skeptisk klasskamrat. Så en särskilt ärlig chans fick den inte. Dock överbevisade den min osäkerhet hurvida klassikerna skriven av Charlotte Brontë var en läsvärd bok eller inte. Vissa sidor ser jag tydligt varför boken kommer att kallas en klassiker, då det ibland verkar vara skrivet av ett geni medan andra sidor likaväl hade kunnat uteslutas då de ter sig för mig helt onödiga i frågan om relevans. Jag överrumplas inte utav det gamla 1800-talets språk fören i mitten av boken då jag börjar läsa sidorna högt för mig själv. Det är först då som jag ser tjusningen i bokens språk.

Det finns mycket att diskutera om bokens upplägg och på det sätt som den är skriven på. Lika många olika ämnen kan man ta upp för att vrida och vända på dem likt en trasa. Barndomen utan kärlek och respekt, uppväxten på en flickskola med stränga regler, pratet om en ständig underkastelse, den förbjudna kärleken och mer där till. Jag har valt att ta upp några av de saker som berör mig eller som jag verkligen inte förstår mig på.

Tidigare nämnde jag att det finns vissa sidor som utan bekymmer hade kunnat uteslutas ur boken. Men jag håller inte riktigt med mig själv. De tio sidor som jag nyss läst med onödiga beskrivningar av både miljöer, känslor och personer och som hade kunnat kastas rakt ned i soptunnan betyder faktiskt något i nästa stycke. Eller ännu lägre fram i boken. Denna bergochdalbana av hurvida relevant innehållet i boken är gör mig i vissa stunder nästintill galen. Också hur Jane ständigt förklarar sig. Varför är det inte okej att bara skriva hur det var och sen är det bra med det? Är hon en sådan osäker, nedtryckt flicka att hon måste förklara varje litet steg som tas och varje minut som går?

Hela kapitel 27, cirka trettio sidor, ägnas åt hur Mr. Rochester förklarar sin kärlek till Jane och ber om hennes förlåtelse. Sida upp och sida ned beskriver han sitt liv och försöker vinna Jane tillbaka. Alla dessa trettio, långtråkiga sidorna verkar ha ett syfte: att beröra. Som läsare ska man känna hur miserabelt Mr. Rochesters liv varit och hur mycket han älskar sin lilla Jane. Men jag kommer på mig själv med att inte känna något alls. Jag läser sidorna utan att reflektera, känna, tycka, tänka. Sidorna ska läsas och det är just det jag gör. Läser. Att inte kunna bli berörd känns lite tråkigt och det tror jag beror på det gamla språket som egentligen inte betyder något för mig och mina arma öron och kärleken mellan Mr. Rochester och en tjugo år yngre flicka (för flicka är precis vad Jane är och alltid kommer förbli för mig, det känns på något sätt som om hon aldrig växer upp). Jag kan varken identifiera mig i språket eller i situationen och där har Brontë misslyckas i min mening. Just bristen på att kunna identifiera sig kan bero på att boken utkom på 1800-talet, då inte ens mina föräldrar eller deras föräldrar var födda. Men är det inte meningen att en roman, och särskilt en klassiker, ska vara tidlös?

En av de få gånger som jag faktiskt berörs är av några meningar på sidan 77 i boken:
”I ensamheten gav jag mig över och lät tårarna rinna över golvplankorna. Jag hade tänkt vara så duktig och åstadkomma så mycket på Lowood, få så många vänner, vinna respekt och till givenhet. […] Nu låg jag där igen, krossad och nertrampad. Skulle jag någonsin kunna resa mig igen? Aldrig, tänkte jag, och önskade mig bara döden.”
Dessa rader utspelar sig då Mr. Brocklehurst påstått inför alla på flickskolan Lowood att Jane är en lögnare då hon hade blivit ställd på en stol i salen, där hon sedan fick stå i en halvtimme. I just de rader jag valt att plocka ut tycker jag verkligen att författarinnan lyckas med att beröra. Med så få, konkreta och enkla ord har hon lyckas att beröra mig på riktigt. Jag kan också identifiera mig med Jane i denna situationen och det är nästan enda gången som det händer under de 371 sidor som jag ännu läst.

Det är med blandade känslor jag som näst intill tvingar mig själv att läsa det resterande 167 sidorna. Å ena sidan vill jag verkligen veta hur romanen och Jane Eyres liv slutar, å andra sidan tycker jag ibland att boken är pest och pina.

De långa kapitlen gör mig inte mer motiverad då man verkligen måste ha tid att läsa ett kapitel, det är ingen ”läsa-ett-kapitel-innan-man-somnar-bok” och det tycker jag är synd.

Det är sällan som jag börjar läsa en bok utan att avsluta den, därför går jag in med en stark målmedvetenhet om att även jag ska klara att ta mig genom Jane Eyres miserabla och velande liv.

//Chasmine SP09J

Jane Eyre - Blandade känslor

Ja, vad kan man säga. Rubriken jag har satt är talande i det här fallet: den här boken sliter mig i olika riktningar efter varje sida. Från förväntningar till inledning till mittendelen till kapitel 28, där jag är i skrivande stund. Jag vet inte vad jag ska tycka om den här boken, för det finns både skäl att gilla och ogilla Charlotte Brontës odödliga klassiker, vilket man enkelt kan se om man läser igenom denna blogg, till exempel. Men jag ska försöka att få ett sammanhang på mina tankar.

Jag måste först och främst säga att det här verkligen inte är min genre när det gäller böcker. Inte alls. Mitt läsande av böcker som rör drama och romantik brukar vara nonexistent, oftast på grund av att jag ofta finner handlingen haltande, språket alltför överdådigt och personerna ganska långtråkiga. Mina förväntningar var inte så höga inför läsandet av Jane Eyre, det kan jag villigt erkänna, och de fördomarna motades bara bort av att det var just Jane Eyre, en klassiker som har överlevt i läsarkretsarna i tvåhundra år. En klassiker brukar vara en klassiker av en orsak, och jag hade hört mycket gott om Charlotte Brontës mästerverk. Som ni ser, jag var kluven redan innan jag hade rört boken. Och när jag sedan började läsa kan jag väl säga att mina förväntningar införlivades.

Det var mycket som störde mig i början av boken. Några av mina kära klasskamrater har yttrat att de första hundra sidorna var en plåga att ta sig igenom, några att de knappt kunde sluta läsa, och tyvärr måste jag sälla mig till de föregående. Trots att jag blev imponerad av Brontës språk, hur livfulla beskrivningar det fanns där och hur bra hon beskrev bikaraktärerna. Att Jane själv inte har någon närmare beskrivning gav ett plus i kanten, eftersom man normalt sett inte brukar granska sig själv så noga, även om många författare som skriver i jag-form brukar använda sig av en spegel för att beskriva sin huvudkaraktär. Boken gav ett ganska positivt intryck på den punkten.

Men. Det var ändå något som fattades. Jag har tänkt väldigt mycket på varför boken egentligen var så tråkig som den var i början. Var det karaktärerna som brast, då de ibland uppförde sig underligt? Kanske, men det var inte många karaktärer jag störde mig på. Abbot var en, antingen ska hon bara vara elak eller dum, det visades ingen god sida där. Helen Burns var en annan, som många andra sagt, en underlig intelligens och ett lugn som det är svårt att tro att en trettonåring besitter. Dessutom undrar jag var Mary Ann Wilson tog vägen, och varför hon ens var med. Minns ni henne inte? Ja, där har ni min poäng.

"Berättar-Jane" verkar också väldigt hånfull mot både sig själv och andra, vilket jag tycker förstör. Det är en sak är att se folks brister, en annan att lyfta fram dem så starkt att det blir förolämpande. Detta är något Brontë kunde ha förbättrat avsevärt, för det gjorde att man började ogilla författaren själv, vilket aldrig är något positivt.

Gick det för fort, eller för långsamt? Kanske både och? För början upplevde jag som att det hände en rad saker väldigt snabbt, utan några större, underliggande saker därunder. Jane blir illa behandlad -> får åka till skolan -> träffar Helen Burns och upplever sin första skoldag -> Burns dör -> åtta år går tills hon lämnar skolan. Genom dessa händelser finns tyngande beskrivningar av allting, och det är i stort sett allt. Det känns som att Brontë dels ville fram till huvuddelen av historien snabbt, men ändå inte ville lämna inledningen fattig på beskrivningar. Det känns därför som att hon varvar med att hasta igenom alla händelser (de stundtals enorma skutten genom tiden är ett tecken på detta) och att beskriva de händelser hon tycker är viktiga för uppbyggandet av Janes karaktär till leda. Beskrivningarna går ibland över gränsen för vad som är överdrivet, till exempel de bruna klänningarna flickorna på Lowood bär. Hon skriver en gång att de är bruna, för att senare åter igen skriva att de är bruna, denna gång med lite mera detaljer. Självklart finns det argument för att skriva det på det sättet, men så blir det också tråkigt för de som inte är riktigt intresserade av exakt vad de har på sig. Det lyfts fram för mycket, på något sätt.

Det kan finnas andra orsaker till att jag fann det första hundratalet sidor så tråkiga, men jag lämnar det här. Men inledningen fick hela boken att halta fram, tills Jane kommer fram till Thornefield.

Här höjer sig boken. Det känns som att det här är vad Brontë ville skriva om, bikaraktärerna blir mer viktiga och mer levande (kanske framförallt för att de inte försvinner så fort) och handlingen blir mer intressant. Som sagt är inte en romantisk berättelse min favorittext att läsa, men Jane Eyre är kryddad med en mängd händelser som blandas med miljö - och personbeskrivningar och Janes egna tankar i en mer balanserad blandning än tidigare. En mängd inte så viktiga händelser gör att boken får en mer levande handling, och kort sagt, boken visar varför den är en klassiker. Samspelet mellan mr. Rochester är ett nöje att skåda, dialogerna känns kvicka och kärleken som växer fram gradvis är skickligt framställd. Adéle, som är motsatsen av Jane Eyre själv som barn, växte fram som min favoritkaraktär eftersom hon blev en kontrast mot allvaret i boken. Även mysteriet var något som gav fart, den brunna sängen och långt senare, den varelse som kom till Janes rum. Som sagt, mycket bra del av boken.

Men... nu har den åter börjat dala. Mysteriet har lösts, kärleken har förvandlats till tragedi färgad av stolthet, och vid kapitlet där mr. Rochester försöker få Jane att stanna kvar blir det lite långrandigt, och jag kände mig åter tvungen att kämpa mig igenom boken på grund av de överteatraliska dialogerna, som närmast påminner om en pjäs. Jag skulle vilja se ett slut just nu, men ser istället att det är över hundra sidor kvar. Vad kan hända mer? Det här kändes som klimaxet i boken, så varför tog den inte slut där? Detta återstår att se.

Boken överlag bjuder även på en rad budskap och poänger; kvinnans plats i samhället (på den tiden naturligtvis, men man kan relatera till nutiden också om man vill); att kärleken inte har någon ålder, klass eller något utseende; att gamla synder alltid hinner ikapp en; att lögner alltid kommer fram etc. Detta är något jag skulle vilja nämna, men inte lyfta fram speciellt, då det var väntat att det skulle vara många budskap i boken. Men det kan vara ett ganska roligt tidsfördriv för den nitiske, att leta upp budskap i Jane Eyre.

Som avslutning skulle jag vilja jämföra boken Jane Eyre med en tavla. Även om motivet är urbota tråkigt, även om tavlan inte faller en i smaken och det finns ett antal sprickor här och var, kan man inte neka till att det är en mästerlig tavla, livfull och fylld med detaljer och färger. Detta är inte en bok jag personligen skulle vilja läsa om, men jag kan förstå varför den är en klassiker.

/Gabriel Ström

Söker en personlig samhörighet med Jane

När jag hade läst de första 2 sidorna i Jane Eyer var jag nästan i chock. Delen där hon tar fram boken ”History of British Birds” och sedan klättrar upp i fönstersmygen är som hämtad ur mitt eget liv. När jag var liten och hälsade på hos min farmor tog jag alltid ”fågel boken” som stod berdvid kikaren i fönstret i hennes sovrum. Sedan klättrade jag upp i den breda fönstersmygen ovanför hennes säng. Väl där upp drog jag för gardinerna och kollade på fågel bilder, precis som Jane. En sådan fönstersmyg är för mig något magiskt, en egen liten värld där man bestämmer allt så länge man är ensam.

Det var tur att boken fångade min uppmärksamhet i början för sedan blev den bara som ett stor tvång de första 100 sidorna. Jag tror alla någon gång har upplevt att en läs upplevelse har blivit förstörd av tvånget att läsa, så blev det för mig med Jane Eyer. Jag hade svårt att till fullo njuta av Jane Eyer då fler uppgifter och inlämningar knackade på min axel. Alla långa och väl skrivna miljö beskrivningar som annars kunde ha varit så tillfredsställande, blev nu något irriterande som bara gjorde att boken tog längre tid och jag blev mer och mer stressad för varje lång beskrivning av hur en persons ansikte såg ut i vissa situationer. Såg det som något jag inte behövde läsa för att tolka och njuta av boken. Dock växte Jane Eyer på mig allt eftersom och jag insåg hur fel jag hade. Nu är jag på sidan 372 och beskrivningarna är det jag tycker bäst om.

En sak jag är missnöjd över är att jag inte känner Jane, jag vill känna en förståelse och en närhet till henne för att riktigt förstå de olika situationer hon är i. Men jag känner inte det, för mig är Jane en kall, sträng och hård person. Hon ger mig inget. Jag har riktigt försökt intala mig att hon bara är sådan utåt just på grund av allt hon varit med om, men inte ens när vi får höra henne tänka känns hon som en riktig person som kan känna smärta. Istället har jag fått medkänsla för många av de andra karaktärerna. Bessie som känns som en genom god person har växt för mig och blivit min favorit karaktär utan att egentligen ha speciellt stor roll. Mr Rochester är faktist en av dem personer jag tycker har mest personlighet, även om jag ännu är osäker på hur äkta han är. Om han inte är den personen som jag hoppas att han är, tror jag att jag kommer känna mig minst lika sviken som Jane. Till och med för Mrs Rochester har jag fått mer känslor än för Jane. Jag känner stort medlidande för henne, ingen kan vara frisk efter att ha varit instängd och avskärmad i så många år, jag tror inte att hon var galen från början. Den personen som kändes äldst och erfarnast i boken är Hellen Burns. Fast hon bara var en liten flicka har hon en sådan otrolig klarsyn och visdom. Ett av de få ställen i boken innan sidan 100 som träffade mig innefattar Hellen:

”Jag fick inget svar på alla mina frågor då, men ett par dagar senare fick jag veta att miss Tempel när hon kom tillbaka till sitt rum i gryningen hade funnit mig i den lilla sängen, med ansiktet mot Hellens axel och armarna om hennes hals. Jag sov, och Hellen var död.”

Jag blev lite smått chockad av detta plötsliga infall Charlotte måste ha fått här, Hellen var en av de personer jag både trodde och ville skulle gå långt i boken. Sättet hon dog på var dock underbart. Vet inte hur många som har känt såhär. Men de få gånger jag har tänkt på döden och samtidigt känt att det inte spelar någon roll om den kom just då, har varit när jag har legat tätt ihop kurad med den jag älskar. Precis så hade jag velat dö.

Jane Eyer visade sig bli en mycket trevlig läs upplevelse trotts min dåliga inställning i början. På flera ställen trodde jag att boken skulle sluta, sedan påmindes jag av att det var något kvar som jag inte hade fått svar på. Ofta tycker jag att böcker får ett stort fyrverkeri i slutet, i denna boken är det fyrverkeri slut med jämna mellanrum och sedan bara fortsätter det. När mr Brocklehurst förlorar makten över Lowood, när Mrs Reed dör, när mr Rochster friar, när dem precis ska gifta sig. Alla dessa tillfällen kändes för fina för att bara lämna mitt i boken, de var fyrverkerislutsaktiga för mig. Hur Charlotte efter alla dessa fyrverkerier skall kunna få till ett ännu större och pampigare fyrverkeri på slutet kan jag inte förstå. Men jag hoppas, och tar hatten av för denna underbara författare som plockade upp mig ur ”jag läser bara för jag är tvingad” träsket.

Johanna

En oskyldig själ

Det är ju alldeles uppenbart att Jane måste lämna mr Rochester efter vad han har gjort. Alldeles, alldeles, uppenbart, glasklart. Ändå gör det nästan lika ont i mig som i Jane när hon gör det.

Jag undrar om och om igen om det skulle kunna undvikas. Svaret är enkelt, nej. Nej, inte efter vad han har gjort. Inte efter att han försökt lura henne till någonting som skulle vara så oerhört fel i hennes värld.

På sidan 164 säger mr Rochester:

”Det är en säregen själ, en unik. Som väl är har jag inte för avsikt att skada den, men även om jag hade det skulle den inte låta sig skadas. Ju mer ni och jag talar med varandra desto bättre, för jag kan inte fördärva er, men ni kanske kan ge mig bot.”

Men om hans plan hade lyckats, om de hade blivit ”gifta” och sanningen senare uppenbarats för Jane, sanningen om att allting var en lögn. Om att han redan hade en hustru och hon därför inte kunde vara hans, om att hon egentligen bara var hans älskarinna. Om det skett på det sättet istället, då tror jag verkligen att han skulle ha fördärvat hennes själ.

Det är ord som jag mer än gärna skulle säga till mr Rochester. Samtidigt som jag berättade hur mycket jag avskydde hans ord till prästen om varför han ville gifta sig med Jane, s 339.

”Och det här är vad jag längtade efter (han lägger handen på min axel), denna unga flicka, som står så allvarsam och tyst vid helvetets port och lugnt betraktar demonens språng. Jag hade velat ha henne som omväxling efter den här kryddstarka ragun.”

Kanske lägger jag för mycket vikt vid de orden, men jag avskyr dem verkligen. Tanken på att han bara vill ha Jane som omväxling... Om han inte hade gottgjort de orden på sidorna som följde skulle jag fortfarande ha avskytt honom lika mycket som jag avskyr de orden.

Men senare ägnas ett helt kapitel (kapitel 27) åt att mr Rochester förklarar för Jane hur mycket han älskar henne, hur gärna han vill vara med henne. Allt inför en Jane som redan vet att hon måste lämna honom för att rädda sin själ.

Om och om igen bönfaller han henne att stanna (och antingen är han rysligt skicklig på manipulation eller så menar han sina ord), stanna för att bli hans räddning. Men hur skulle Jane kunna rädda honom från någonting ifall hennes egen själ är sliten i stycken, fördärvad, av honom. Och hur skulle han varje dag kunna stå ut med att se det, se hur mycket han har förstört henne, om hans ord är sanningen och han älskar henne så mycket.

Han säger att hennes själ är hans skatt... Ändå inser han inte hur oerhört nära han är att fördärva den.

///Elisabeth Håkansson

Jane Eyre: sagan om de två fula ankungarna

Efter att ha cyklat hem i höstens mörker och regn, samt blivit halvt ihjälbiten av hunden och valt dagens tröstätning, har jag nu lyckats stänga dörren och är omsluten av mitt egna lilla universum. Här finns bara jag och datorn. Datorn och jag. Och en läxhög som mitt liv till och från kretsar runt. Ingen av de andra inlämningarna (som vill sätta tänderna i mig och antagligen begrava mig levande) väcker intresse. Därför väljer jag istället att skriva mitt Jane Eyre-inlägg.

Att analyser kring en klassiker likt Jane Eyre, är inte så enkelt. Rent sagt krävande. Jag var 13 år första gången jag läste Jane Eyre. Likt nu så hade jag en viss oönskad kärlek till romanen, den skilde sig ifrån de andra romantiska böckerna från 1800-talet som jag på den tiden slukade likt eld. Precis som de andra kärlekshistorierna handlar Jane Eyre om fattighet, starka karaktärer, striden mot de oskrivna reglerna i samhället och viktigast av allt: oväntade möten som resulterade i hejdlös kärlek. Det enda som skiljer Jane Eyre från dem andra romantiska romanerna är det faktum att bokens hjältinna är väldigt ful. Ännu mer förvånande är att även hennes sagoprins, Mr. Rochester, också är väldigt hemsk att se på. Ett fint budskap är nått, det finaste i hela världen: det är insidan som räknas. Trots det måste Brontë ständigt påminna oss med alla dessa mästerliga och utdragna beskrivningar om deras utseenden. Min första tanke var att hon fördömde dem till att vara fula ankungar. Det irriterade mig, men så insåg jag vilken vikt beskrivandet hade när mina inre bilder förändrade sig under bokens gång. För jag vill då bestämt påstå att ingen som läst boken tycker Jane och hennes husbonde är fula. Conclusion: personerna som utgör världen i boken ser dessa fula fåglar, medan vi läsare får ta del av processen av att Jane Eyre och Edvard Rochester blir två vackra svanar.

Trots att jag tycker att Brontë hade kunnat strunta i att skriva de 106 första sidorna och sidorna efter sidan 371 (vilket betyder att det hade räckt med att hon skrev hälften av de 538 sidorna som utgör boken) så finns det en hel del goldmoments. Den bästa tycker jag är på sidan 360 och resten av kapitlet. Där berättar Mr. Rochester om hur värdefull Janes närvaro blev, hur han stegvis utvecklade deras bekantskap för att med nyfikenhet se hur hon skulle reagera, att han hade vetat från första stunden att det var henne han ville leva resten av sitt liv med. Kapitel 27 är helt klart det kapitlet som Brontë ska ha beröm och guldstjärna för!

”Jag hörde när du kom hem den kvällen, Jane, fast du märkte antagligen inte att jag tänkte på dig och väntade på dig.” ^{Sid 360.}

”När jag räckte dig handen och var hjärtlig fylldes dina unga drömmande drag av en sådan ljus och ren lycka att jag ofta måste lägga band på mig för att genast på fläcken trycka dig till mitt bröst.” ^{Sid 363.}

Såklart måste Jane Eyre förstöra med sådana här tankar mitt upp i allt:

”Vilket ohyggligt ögonblick: kamp, mörker, smärta! Ingen människa på jorden kunde begära att vara mer älskad än jag nu var, och den man som så älskade mig formligen dyrkade jag. Denna kärlek och denna avgud måste jag avstå från. Ett enda dystert ord sammanfattade min olidliga pilk: Gå!” ^{Sid 364.}

Det finns inga ord för att beskriva vad jag tycker om utdraget ovan, men det är inga vackra tankar. Enligt mig kan man sluta läsa boken exakt här. De övre orden dödade boken brutalt med dolkstötar vars kraft fick blod att stänka flera meter.

/ Madeleine Wollin

Varför föll Jane för Mr Rochester?

Under de första tretton-fjorton kapitlen av Jane Eyre hade mina ögon till större delen flugit över sidorna, i ett rasande tempo. Jag vet inte säkert vad det berodde på. Antingen att texten vägde så lite för mig att de flesta orden gick lätt att svälja, eller att den var så tung att jag omedvetet givit upp tanken att verkligen kunna ta in hela historien om Jane och hennes tragiska ungdom.

Det tog sisådär femton kapitel för mig innan jag fann något som verkligen fick mig att stanna upp.

”
- Be miss Eyre sätta sig, sade han, och något i den stela bugningen, i den otåliga fast formella tonen, tycktes tillägga: Vad tusan rör det mig om miss Eyre är där eller inte, jag har ingen lust att hälsa på henne nu.”

Det är med dessa ord som Mr Rochester låter inleda sitt andra samtal med Jane Eyre. De befinner sig i matsalen på Thornfield Hall, Mr Rochester halvligger på soffan med vrickad fot och besvärar sig inte med att resa sig när Jane träder in i rummet som han beordrat.
Trots att både tonfallet och innebörden av det han säger lämnar gott om plats åt Jane att känna sig oönskad och besvärad, infinner sig istället ett direkt lugn i henne. Hon blir rofylld.
Det var vid det här stunden jag stannade upp, ögonblicket när Jane plötsligt slutar spänna sig. Charlotte Brontë beskriver hur hon obesvärat slår sig ner hos sin herre. Vid det där plötsliga lugnet fastnade jag. Varifrån kom det?

Om man i tanken föreställer sig en person som får en att känna sig bekväm och god till mods kanske det första man ser är någon som tittar på en med mjuk blick, som låter en övertygas om att man är varmt välkommen, som inte utsätter en för prövningar utan bara accepterar en precis som man är. Då kan man känna sig så förlöst, när man möter en sådan person. Det är en beskrivning som inte alls stämmer överens med mitt första intryck av Mr Rochester, men det slog mig att trots hans hårda framtoning får han Jane att känna sig trygg med honom från första stund. Tills det att hon får samtala med Mr Rochester, har hon aldrig riktigt fått tillfälle i livet att slappna av fullt ut:

Barndomen på Gateshead. För henne hade den inneburit att vara under ständig press, vrede och rädsla inför Mrs Reed och kusinerna, den närmsta familj hon har. Trots att barnjungfrun, Bessie, på Gateshead hade ett gott hjärta kom ingen ovillkorlig kärlek från henne till Jane.

På skolan Lowood lärdes hon upp till att ständigt underkasta sig själv och alltid påminna sig själv om sina tillkortakommanden och brister. Ett enda felsteg och hon blev direkt förklarad för exakt vad hon var värd. Det tycktes vara en ständigt närvarande tillsägelse i luften, att man inte får göra fel, vilket givetvis är helt absurd eftersom felaktiga handlingar är något av det mänskligaste som finns.

När Jane sedan kom till Thornfield Hall som guvernant blev hon varmt välkomnad, och hennes tillvaro blev långt förbättrad från tidigare. Men även om hon uppskattades i sitt nya hem och för arbetet hon utförde som lärarinna för flickan Adelé, så kan jag inte hjälpa att misstänka vad som rörde sig i bakhuvudet på Jane under den tidiga vistelsen där; den stickande vetskapen om att hon faktiskt bara finns där för att sköta sitt arbete, och att ingenting annat än det håller henne kvar.
Aldrig under hela hennes liv har det funnits någon som hållit henne kvar, och det måste vara en djup sorg. Och en stor rädsla.

Men så träder Mr Rochester in, och fyller en bit av det ekande utrymmet i hennes liv. Han tittar på henne med hård blick och framhävda bistra ansiktsdrag. Han förolämpar henne med jämna mellanrum och hinner på bara en kort stund förklara för henne att hon inte är bra på att spela piano och att hon saknar tillräckligt med konstnärlig teknik och skicklighet i sitt måleri. Han visar ingen medkänsla när hon berättar om sina döda föräldrar och alltmedan konversationen fortgår prövar han henne genom att ställa en flod av frågor han kräver att få svar på.
Men, som sagt, tacklar Jane dessa påhopp med stillhet och hon trivs i hans sällskap. Jag funderar på om hans hårda framtoning gör Jane lättad, istället för obekväm, och får henne att tänka att Mr Rochesters barskhet och fulhet tillåter henne själv att inte spänna sig, luta sig tillbaka och tala utan rädsla för att inte vara tillräckligt vacker och trevlig.

Under en ledsam period i mitt eget korta liv fann jag mig själv söka mig till dessa stålblå människor, personer som var lite elaka mot mig, just därför att de inte förväntade sig att jag skulle vara snäll tillbaka. Filosofin lydde: Är du tyken, är jag tyken – då slipper vi bli sårade av varandra.

”
- Ni studerar mig miss Eyre. Tycker ni att jag är vacker?
Om jag hade hunnit tänka skulle jag ha besvarat hans fråga på konventionellt sätt med någon vag artighet, men svaret halkade över tungan:
- Nej, sir.”

Det är en viss enkelhet i den filosofin, en enkelhet som lätt kan motsvaras av feghet och rädsla för att bli sårbar.
Men Janes fall är annorlunda. Hon är inte feg, hon blir modig och avslappnad i sin herres sällskap och det får henne att våga säga det hon verkligen tänker. Jag tror dock inte att det bara var Mr Rochesters obefintliga krav på elegans och vänlighet som fick henne att kunna njuta av umgänget. Jag tror också att det berodde på att någon för första gången ägnade henne ordentligt med uppmärksamhet! Hon fick en inbjudan, och när hon kom för att dricka te med honom i matsalen blev hon genast föremål för hans intresse under kvällens gång. Han ställde massor av frågor om henne och hennes liv och trots att frågorna och slutsatserna han sedan drog kunde vara förnärmande, fick hon ändå vara i centrum för första gången i sitt liv. Det måste ha varit förlösande för Jane att bara för en kort stund få prata om sig själv, efter alla år av kampen att dämpa sig själv och övertygelsen om att hon inte var intressant för någon.
Om Rochester då samtidigt hade varit en skönhet, både till det inre och yttre, och uppträtt vänligt och värmande tror jag inte att Jane att hade kunnat känna sig lugn och nöjd med att vara i centrum för första gången. Hon hade nog blivit blyg.

Tiden går och kärleken blommar upp mellan de båda. Rochesters närvaro i hennes liv hjälper Jane på traven till att bli en starkare kvinna, och hon i sin tur får honom att mjukna.

Den ena var för mjuk och den andra för hård. De tycks komplettera varandra, det är ju sådant som brukar sägas om kärlek. Jag vet inte så mycket om saken, ämnet brukar göra två saker med mig: det ena är att jag vill säga hur mycket som helst om det, och det andra är att det totalt förstummar mig. Med andra ord känner jag mig oerhört korkad när jag sitter och skriver det här. Därmed stakar jag bara ur mig någonting nu, om att Jane Eyre och Mr Rochester förefaller sig vara menade för varandra...
Men nu går vi vidare.

Jag har nu läst till och med sida 419, och min enda egentliga önskan är att Charlotte Brontë var barmhärtig när hon skrev de avslutande kapitlen av boken. Jag hoppas att Jane vid slutet skall ha en tillvaro som inte är så tyst, stillsam och enformig som i sin ungdom. Det passar inte ett så längtande hjärta som bultar i Jane.

Ps. Låt Rochester förbli i sitt mjukare tillstånd, C.B.

/Mikaela Liljedahl

Charlotte Brontë lämnar ingen plats åt läsarnas fantasi

Jag kan inte säga annat än att de hundra första sidorna av boken var en riktig pina att ta sig igenom. Det är först nu, när jag har lyckats ta mig igenom hela 251 sidor, som boken börjar fånga mitt intresse. Det är först nu som Jane Eyre börjar leva i mina ögon. Det är nu som lite spänning börjar utspela sig i boken, vilket får mig att vilja fortsätta läsa. Dock såg framtiden väldigt mörk ut i början av boken.

Det första jag lade märke till var Charlotte Brontës sätt att skriva. Hon beskriver allting extremt noggrant och utelämnar inte en enda liten detalj. Jag kan inte annat än undra varför hon inte lämnar något kvar åt läsarens fantasi. Alla dessa sidor upp och ner med långa miljö- och personbeskrivningar. Jag kommer på mig själv med att hela tiden längta till dialogerna i hopp om att få tänka lite mer på egen hand.

Charlotte Brontë kväver även dialogerna genom sin detaljrikedom samt då Jane talar på ett väldigt moget sätt redan som tioåring. Det är bland annat det som hindrar mig från att se Jane Eyre som en riktig person. Hon känns bara som en karaktär i en bok, vilket inte motsvarar hur jag vill känna för henne. I en bra bok ska författaren ha en balans mellan att boken är lättläst och samtidigt lämna utrymme för våran fantasi. Beskriv inte allt för oss!

Det hela förbättras rejält när Mr Rochester kommer till herrgården och lyser upp hela tillvaron. Både för Jane Eyre och för läsaren. Han får hennes känslor att blomstra och det är då som boken verkligen tar sin början. Det som hänt tidigare glöms bort och det känns nu mer som bakgrunds information än som en del av boken. Jane Eyre börjar bete sig mer på ett sätt som jag kan känna igen mig på. Hon är inte längre den lilla osäkra flickan utan självförtroende, istället vågar hon ta för sig mer. I och med att jag kan identifiera mig med huvudpersonen så förstår jag henne bättre. Jane Eyre, som tidigare varit en lam karaktär, väcks för första gången till liv.

Det är även nu som mitt hjärta börjar slå snabbare för boken, i förundran över hur det kommer att gå med kärlekshistorien. Kommer Jane att få Mr Rochester eller kommer han att gifta sig med Blanche? Jag kan inte annat än att hoppas på att boken kommer att få ett lyckligt slut då jag läser om hennes dåliga självförtroende och om hur fula både hon och Mr Rochester är. Vad som från början verkade bli en stel relation mellan dem har nu visat sig resultera i starkare känslor. Redan några dagar efter att de träffats för första gången så börjar Jane Eyres känslor för Mr Rochester att slå ut i blom. Hon försöker på alla sätt att hindra det men tillslut är känslorna för starka för att hon ska kunna ignorera dem.

Därför är det med blandade känslor som jag åter ger mig in i Charlotte Brontës värld för att se hur det kommer att gå för Jane Eyre och Mr Rochester. Världen Brontë skapat åt Jane Eyre är inte någon värld där jag kan känna igen mig i, men intresset över att få veta mer ökar från sida till sida.

Jag tycker inte att det är något fel på själva handlingen, tvärtom så tycker jag att den är väldigt underhållande. Charlotte Brontë skriver på ett sätt som får mig att tro att hennes egen barndom var ganska lik Janes. Men jag skulle helst se att den vore skriven på ett mer frisläppt sätt. På ett sådant sätt att även jag, som läsare, får en chans att medverka med min egen fantasi.

/Catharina Sauvolainen

Jane Eyre- en berättelse fylld av fula karaktärer.

I motsats till många andra böcker jag har tvingats läsa under min ytterst långa skoltid läser jag faktiskt Jane Eyre med stort nöje. Mitt läsarsinne tilltalas av språket, berättelsen och sättet allt berättas på. Miljöbeskrivningarna, karaktärerna och replikerna intresserar mig. Jag tycker helt enkelt att Jane Eyre är en riktigt bra berättelse!

21 kapitel in i boken känns det som om jag känner Jane på riktigt. Jag hatar de människor som har behandlat henne illa. Jag inbillar mig att jag vet vad hon kommer säga vid olika tillfällen. Jag hoppas att Blanche Ingram kommer dränka sig i en damm. Och även jag har glömt Mr Rochesters alla negativa drag. Från att i mina ögon ha varit en ohyfsad och oattraktiv man, är han nu en mystisk och relativt charmig individ.

Om jag ska klaga på något i Jane Eyre, väljer jag det lite sneda fokuset på utseende. Janes beskrivningar av olika människors ansikten och kroppar är ofta så hårda och förödmjukande att man för en stund tycker att hon är en elak människa.

"Men då jag kommit så långt i mina funderingar framträdde mrs Pooles satta, fyrkantiga gestalt och fula, sträva, rentav grova ansikte så tydligt för mitt inre öga att jag tänkte: Nej, det är omöjligt! Jag kan inte ha gissat rätt."

Jane skräder inte heller på orden när det gäller henne själv, och hennes fulhet berörs på flera olika ställen i boken. Inte en enda gång har vi fått höra att Jane är en skönhet, eller ens att hon ser helt okej ut. Enligt boken ligger hennes styrkor i stället i klokhet och utbildning, vilket gör att hon trots allt är en ganska självsäker kvinna.

De få karaktärer som beskrivs som vackra, exempelvis Blanche Ingram, har i stället för en ful yta en avskyvärd personlighet. Det finns ingen sagolik prinsessa med gyllenblont hår, perfekt figur och en godhet utan dess like. Det finns ingen underskön prins med mörka lockar, förtrollande ögon och ett hjärta av guld. Jane Eyre är ingen saga. Karaktärerna är fula - på insidan eller på utsidan.

Mr Rochester och Jane Eyre kan definitivt betraktas som bokens två huvudpersoner, och under berättelsens gång har författaren Charlotte Brontë präntat in i oss att de två är fula. De uppfattas absolut inte som vackra, och knappast som medelmåttiga heller. Det finns liksom inget mellanting. Det finns ingen chans att en människa kan vara vacker på sitt sätt. Vi har gång på gång fått höra om Rochesters fyrkantiga haka och mörka blixtrande ögon. Vi kan se porträtten på fula Jane och vackra Blanche framför oss. Vi kan knappast ha någon annan uppfattning än att Rochester och Jane är fula.

Ändå tycker jag (vi?) om dem. Jag får ta del av Janes goda ord och smarta tankar. Jag blir lite lycklig när Rochester, något dolt, förklarar sin kärlek till Jane. Deras fulhet har jag i åtanke, men vad är väl egentligen utseende jämfört med intellekt och personlighet?

Det är dock inte insida vs utsida som berättelsen egentligen handlar om. Jane Eyre handlar om liv och lycka, död och sorg, ensamhet och kärlek. Men kanske handlar berättelsen allra mest om olycka, ty Janes sorgliga barndom hade få glädjeämnen. I skuggan av de döda föräldrarna, den döda morbrodern och den döda Helen var kärlek ett nästan obefintligt fenomen.

Vanligtvis har jag en förkärlek för olyckliga slut. I mina egna berättelser överlever huvudpersonen mycket sällan, och jag tycker att det är intressant med blodbad och tårar även i böcker jag läser. Jag tycker dock att Jane Eyre ska få ett lyckligt slut. Jag vill att hon ska vara glad. Jag vill att hon och Rochester ska bli ett par. Jag tycker att Jane Eyre förtjänar ett lyckligt slut.

Linnea Mårtensson

Jane Eyre - något av en feministisk protest?

Nu när jag äntligen läst klart de första 250 sidorna känns det riktigt svårt att snabbt tänka igenom vad jag just har läst. Charlotte Brontës sätt att skriva villar ideligen bort mina tankar och jag blir snarare förvirrad och uttråkad än intresserad och lässugen.

Under dessa veckor har jag funnit det oerhört svårt att finna lusten att sätta mig ner och läsa om Janes ganska trista liv. Kanske kan det bero på att jag redan en gång har läst boken eller att jag har sett BBC:s film på fyra timmar, men jag minns att på den tiden - när jag var runt tretton, då älskade jag boken och allt omkring den. Idag kan jag inte låta bli att störa mig på de stora utsvävningar som ständigt dyker upp. Långa beskrivningar av miljöer, men likaså känslor kan kännas onödiga. Jag vill helst inte veta alla detaljer utan jag vill kunna reflektera själv. Charlottes sätt att skriva lämnar inga som helst utrymmen för egna tankar och uppfattningar och det drar definitivt bort tankarna från det väsentliga i den ändå så vackra historien.

För historien i sig är riktigt fängslande; en ung flicka blir på många olika sätt misshandlad men vägrar ge upp den enorma livsglöd och anda hon besitter.
Hon står på sig under hela sin uppväxt och sitt kommande liv som vuxen.

Jag tror att Jane på något vis är en liten Charlotte Brontë. Vi fick veta att Charlotte skrev Jane Eyre i protest och ilska då hennes tidigare bok blev refuserad. Och hela Janes karaktär består av just protest. En slags protest mot att bli behandlad illa, mot att bli tillsagd att vara på ett speciellt vis - helt enkelt en protest mot de krafter som samverkar i samhället med en mall för hur en flicka ska bete sig, hur en kvinna ska bete sig eller hur en god hustru ska bete sig. Jag tror att Charlotte Brontë på många sätt var något av en tidig feminist.

Om vi nu ska återgå till handlingen, så kan mitt hjärta inte motstå att slå ett extra slag när Jane inser att hon faktiskt börjar utveckla känslor för mr Rochester. Jag tycker det är vackert att även då de räknas som ganska fula eller har ett säreget drag så beskrivs kärleken i boken som vilken kärlek som helst. I många böcker (både äldre och nya) beskrivs ofta de förälskade som vackra. För vem känner inte igen fraserna "Hennes långa böljande hår", "Hans djupa, mörka ögon" eller "Hennes mjuka, fylliga läppar. Det tror jag var nyskapande för Charlottes tid och kan ha varit en bidragande orsak till dess stora succé.

Boken är så härligt jordnära och karaktärerna likaså och det tilltalar mig så otroligt. Jag önskar bara att jag kunde slippa de alltför långa beskrivningarna och kanske återfinna den entusiasm för Jane Eyre som jag en gång hade.

Leyla Ekelund

Kan kärlekens makt övervinna det som på 1800-talet ansågs omöjligt?

De som har upplevt känslan glömmer den aldrig; att vara djupt förälskad i någon som man, under inga omständigheter, kan eller får ha en närmare relation med. Inom sig gör man allt för att försöka utrota existensen av personen men det är omöjligt. Hjärtat har gjort sitt val och hjärnan har ingenting att säga till om. Man plågas vid anblicken, ja, till och med vid blotta tanken på personen. Ändå kan man inte låta bli att drömma sig bort med sin kära. Kärlek är sannerligen ett gift som man inte kan få nog av.

Jag hade inte haft för avsikt att förälska mig i honom. Min läsare vet att jag hade kämpat hårt för att utrota ur min själ de frön till kärlek jag hade upptäckt där. Men nu, så snart jag fick se honom igen, växte de upp, friska och grönskande! Utan att se på mig fick han mig att älska honom.

När Jane för första gången får uppleva denna känsla finner hon den i sin husbonde, Mr Rochester. Kärleken inträffade inte vid första ögonkastet, den växte fram. Det förefaller sig inte heller alltid att ”det är utsidan som ger insidan en chans”. I detta fall är det tvärt om. Vid första anblicken av Mr Rochester anser Jane att han är ful. Men med tiden, då ett intresse väcks för honom och de samtalar, så inser hon att han blir vackrare för var dag. Ett budskap är funnet i boken; att det är insidan som räknas.

Relationen mellan de båda individerna är väldigt diffus. Min uppfattning av Jane är att hon är en instängd människa utåt sätt, hon förmedlar endast sina känslor och tankar till sina läsare. Detta får mig att inse vilken mystik som Mr Rochester måste finna hos henne. Hon är klipsk, vältalig och en mycket god lyssnare. Han öppnar sig för henne och även Janes nyfikenhet riktas mot honom. Mr Rochester anförtror Jane hemligheter och samtalar med henne på ett sätt som man endast kan göra med sin närmaste vän. Jane i sin tur bevarar det han säger bakom förseglade läppar och lyssnar i beredskap på att alltid finnas där för honom när han behöver hennes hjälp.

Jag såg på honom och njöt av att se – en utsökt och ändå bitter njutning, som rent guld med en smärtans udd av stål. En njutning lik den törstande kan känna då han vet att den källa han krupit fram till är förgiftad men han ändå lutar sig över den och dricker sig otörstig.

Sorgligt nog är Jane och Mr Rochester allt utöver det perfekta paret. Jane är medveten om detta och döljer sina känslor för honom. Hennes självförtroende än svagt gällande kärlek, som är en nyfunnen känsla för henne. I vetskap om att det finns många fina damer som skulle kunna vinna hans hjärta, står Jane chanslös. Hon befinner sig långt ned på stegen av rang, som speglas utav makt och pengar, medan Mr Rochester har klättrat långt upp, trots sitt svaga yttre. Jane tror sig aldrig kunna bli Mr Rochester hustru. Jag ifrågasätter hennes pessimistiska tankar genom att begrundan om det kända citatet ”kärleken övervinner allt” stämmer.

Ni är i en mycket speciell situation fastän ni inte förstår det: alldeles i närheten av lyckan , ja inom räckhåll för den. Alla bitarna finns där, det behövs bara en rörelse för att sätta ihop de. Slumpen har lagt dem på olika håll, men förena dem och lyckan blir er.

Citatet ovan säger Mr Rochester till Jane, under episoden då han är utklädd till sierska och ska spå hennes framtid. Trots att han, som Jane tror är en riktig sierska, svävar in på ämnen såsom framtid, kärlek och Mr Rochester, så fortsätter Jane att gömma sina känslor inom sig. I denna del av boken blev mina teorier besannade, att Janes och Mr Rochesters känslor är ömsesidiga. Citatet analyserar jag som att Mr Rochester är lyckan och att det enda Jane behöver göra för att nå lyckan är att bekräfta sina känslor för honom. Det framgår tydligt att han gör alla möjliga ansatser för att försöka få en slags bekräftelse från Jane. Ändå fortsätter hon att tiga.

Varför tvivlar Jane på Mr Rochesters känslor för henne, när de egentligen är uppenbara? Tilliten han visar henne, deras djupa samtal, att han alltid vill att hon ska stanna när hon är på väg att gå och att han öppnar sig för henne på ett sätt som han inte gör för någon annan, är inte detta bevis nog? Om inte, så finns det tydligare bekräftelser på hans känslor. Han har aldrig stannat mer än några dagar vid sin egendom, Thornfield, men efter en inledd relation med Jane så har han hittills stannat där, trots att det har gått flera veckor. Dessutom har han sökt en försiktig närkontakt med Jane, genom att exempelvis hålla hennes hand under en längre tid. Det är snarare Janes känslor som man kan ifrågasätta, eftersom hon försöker att dölja dessa så gott det går.

Det som jag anser är en av de sista pusselbitarna, för att bevisa Mr Rochester kärlek till Jane, är en annan sak som han berättar för henne, förklädd till sierska. Hon undrar om Mr Rochester kommer att gifta sig med Miss Ingram, en vacker flicka med goda förbindelser. ”Sierskan” svarar ”ja” på denna fråga men tillägger även att ”hon” har berättat för Miss Ingram att det som hon är mycket intresserad av, Mr Rochesters ägor, inte alls är så förträffliga som man kan tänkas tro. Relationen mellan Mr Rochester och Miss Ingram handlar alltså bara om skönhet, förbindelser, makt och pengar. De uppfattningar jag har fått av definitionen på kärlek och lycka under 1800-talet visas i olika rikedomar. Ändå ger Mr Rochester en chans för framtiden att ändra sig, genom att tala om för Miss Ingram att hon kanske inte får det hon söker genom att gifta sig med honom. Om hon ändå väljer honom så har han ett bevis på trohet. Samtidigt finns det chanser för Jane att bevisa sin kärlek för honom.

Han är inte för dem vad han är för mig, tänkte jag, han tillhör inte deras sort. Jag tror att han tillhör min, ja, jag är säker på det. Jag känner mig befryndad med honom. Fastän vi är vitt skilda genom rang och ägodelar har jag ändå något i huvud och hjärna, i blod och nerver, som andligen förenar sig med honom.

Kärleken har gjort Jane blind. Hon älskar Mr Rochester men strider inom sig och döljer sina känslor. Tanken på att han är rik och att hon är en simpel tjänare till honom, en guvernant, gör henne säker på att det aldrig skulle kunna inträffa ett djupare relation mellan dem. Enligt henne har hon ingenting som skulle fånga honom, inte ens ett vackert yttre. Däremot har hon en stark personlighet och hon skulle alltid vara honom trogen. Kan det väga över skönhet och makt? Trots att dessa två faktorer verkade spela väldigt stor roll under 1800-talet, då boken utspelar sig, så tror jag ändå att kärleken kan vinna. Det är svårt att förutse bokens kommande sidor. Min hypotes kring berättelsens framtid är att Jane, genom att Miss Ingram avvisar Mr Rochester, kan ge en bekräftelse på känslor för honom Detta tror jag eventuellt kan leda till att Jane blir hans andra hälft.

/Moa Carlsson

Ett par tankar som är värda att tänkas över

Jag skriver detta blogginlägg då jag endast läst de första 250 sidorna ur denna mycket extraordinära bok som fångat mitt intresse något enormt! Författaren skriver väldigt detaljerat och jag har helt klart fastnat för berättelsen om den mycket speciella flickan Jane Eyre.

Jag fastnade också vid att författaren till boken Jane Eyre, nämligen Charlotte Brontë, är mycket lik Jane. Både utseendemässigt, enligt de beskrivningar som Brontë ger oss, och även vissa delar ur författarens egna liv speglas i boken. Ett exempel är skolan Lowood som Jane går på under sin uppväxt. Författaren gick under sin uppväxt på en liknade skola, en skola som uppfostrar flickor att vara underlägsna och lärda.

Jag måste tillägga här att jag har tänkt på hur man under den tiden underkastade sig andra och att det fanns en given klassuppdelning. Fattiga och rika eller arbetsgivare och anställda. Jag kan inte förstå hur man tänkte under 1800-talet, varför skulle vissa vara underlägsna andra? (Jo, jag vet att detta existerar idag också, men det beskrivs så extremt i boken!) Detta är en sak som jag väldigt många gånger under berättelsens gång har stört mig på, och vi har ändå bara kommit halvvägs. Författaren målar verkligen upp en bild av hur Jane ständigt försöker trycka ner sig själv om hon känner minsta lilla självkänsla och hur hon försöker gömma den glöd som man kan ana finns där inne. Jag tror att om hon inte skulle ha haft den styrkan som hon faktiskt har och en önskan om att få komma ut i världen, så skulle hon kunnat ha blivit en flicka som långsamt skulle tyna bort, en flicka vars namn ingen skulle känna till.

Boken om Jane Eyre kan läsas med många olika ögon. Med det menar jag att man kan tolka den på många olika sätt. Dels har den en handling, full med händelser, som är väldigt lätt att följa, men under den enkla ytan har den också ett visst djup med tankar och gåtor som man måste ta sig tid att tänka över. Jag tänker främst på alla de personligheter som finns med. Mrs Reed, Bessie, Helen Burns och Miss Temple är några bra exempel på personligheter som jag har tänkt över lite extra.

Mrs Reed, änkan till Janes farbror är kvinnan som har lovat att ta hand om henne, men Jane känner sig som en anomali, som hon själv uttryckte det, på Gateshead hos familjen. Hon passar inte in bland de andra barnen och hon bemöts på ett icke respektabelt sätt. Mrs Reed tycker att Jane är en liten satmara och detta är något jag inte förstår. Enligt mig är hon bara som vilket barn som helst, med temperament och tankar som är fullt normala. Här kände jag också ett visst medlidande med Jane, bara tanken på att växa upp utan kärlek från en familj gör mig ledsen.

Bessie som är Janes barnflicka under tiden på Gateshead är den enda som uttrycker någon form av kärlek till Jane, visst är den inte fulländad som från en mor, men den finns där. Bessie är mycket vänlig mot Jane, men samtidigt lyckas hon vara sträng. Detta tycker jag personligen är väldigt bra, Jane har någon som hon känner att hon trivs med samtidigt som hon lär sig hur hon ska uppföra sig kring resten av familjen och även senare i livet. Dock kan jag tycka att hon uppträder som en väldigt sofistikerad flicka och är väldigt vuxen i sitt sätt att vara redan som tioåring, vilket är lite synd. Barn ska få vara barn.

Helen Burns tycker jag inte om, ett barn som förstår och har insett så mycket? Nej, det funkar inte för mig. Däremot tycker jag om att Jane har en förebild, en person som hon ser upp till. Nämligen Miss Temple. Där har vi en personlighet som jag tycker väldigt mycket om och som jag kan identifiera med personer ur mitt eget liv.

Avslutningsvis vill jag säga att jag blir oerhört imponerad av Charlotte Brontës fylliga språk. Hon använder så mycket beskrivningar att man knappt behöver tänka själv, vilket kan förstöra läsupplevelsen det också, men i detta fallet tycker jag att det är riktigt bra. 250 sidor, alltså den sista halvan av boken, to go!

/Emilia Bengtsson

Efter att ha läst de 251 sidorna tills denna dag så har jag nu satt mig tillbaka i min rosa fåtölj, köpt för under hundralappen på en av alla de loppisar jag besökt genom åren, och försöker på något sätt få till den här texten. I högtalarna strömmar Big Stars musik ut och jag känner att jag inte riktigt förstår varför just den här boken är en klassiker när det finns så mycket bättre litteratur där ute i världen! Misstro mig inte, jag tycker mycket om Jane Eyre ju mer jag läser, men tycker fortfarande att det finns en rad bättre böcker.

I bokens början får man följa Jane när hon är ett oälskat barn boende hos sin ingifta släkt där vardagen är allt annat än vad ett barn skall behöva stå ut med. Vid vissa ställen i början av boken får jag för mig att författaren, Brontë, inte heller fick någon riktig barndom då hennes beskrivande handling känns väldigt äkta, precis som om det vore något hon själv varit utsatt för. Dagarna går och slutligen får Jane flytta till en skola där hon träffar inte bara en vänlig själ utan två, lärarinnan och den lungsjuke Helen. Det känns som om det faktiskt skall ordna upp sig för Jane då Helen dör.

Författarens mening med Helens död tror jag var att väcka känslor hos oss läsare, vilket det dessvärre inte gjorde hos mig. För mig kändes Helen väldigt overklig då hon redan vid ung ålder var en så pass lugn person. En flicka på tolv år är enligt min egen mening oftast en livlig ung själ som lever livets glada dagar, men inte Helen. Tyvärr fick Brontë henne att framstå som en lite ointressant och sorglig flicka vilket jag inte tror var meningen från början, fast å andra sidan så kanske det var det som var meningen och då har Brontë lyckats enastående bra!

Åren går och Jane blir mer och mer duktig i skolan vilket ofta visar sig i boken då meningar på franska allt mer blir vanligt. Att ha med franska stycken i boken gjorde mig till en början lite undrande till varför det skulle vara bra för, men ju mer jag läste desto mer fick jag förståelse för att Brontë ville visa Janes sida av hur mycket kunskap hon besitter, trots sin låga rang och tvivelaktiga utseende. Jane söker ett nytt arbete som guvernant på godset Thornfield Hall där hon får i uppgift att undervisa den unga fröken Adelé. Adelé är vad man påstår en dotter till godsherren Mr Rochester som Jane finner som en mycket intressant person redan från det första mötet och det är nu som romantiken börjar komma in i boken.

Jane som aldrig någonsin upplevt kärlekens rus försöker förgäves slå undan de känslor som kommer rusande mot henne likt en orkan. Jag finner det väldigt underligt att Jane faller för denne man som beskrivs som en riktigt ful, otrevlig och krävande man. Att de båda sitter och kommenterar varandras utseende känns också som något som aldrig skulle hända exempelvis mig. I ett stycke av boken frågan Mr. Rochester om Jane tycker att han är ful varpå hon svarar ja. Jag själv drog slutsatsen att då Jane inte vistats ute i de miljöer som kallas normala tillsammans med andra män kanske inte vet hur man skall föra sig under ett samtal. Att ha bott på en skola i över åtta år där enbart flickor vistades måste på något sätt ha satt sina spår. Att kalla någon ful är ju faktiskt något oerhört elakt och det är inget jag själv hade velat höra ifall jag hade ställt den frågan. Trotts detta förälskar sig Jane i den mystiske Mr. Rochester som verkar ha många hemligheter bland annat den mystiske Grace Poole som är anställd på herrgården.

I de sista sidorna fram till s. 251 så blev det väldigt spännande då ett obehagligt skratt hörs, rop på hjälp, slag i dörrar och mordförsök begås. Jag ser verkligen fram emot att läsa vidare och se vad som händer då jag innerligen älskar när ett mysterium dyker upp i böcker.

/Mikelina Olausson

Första tankarna om boken

Jag har nu läst 251 sidor ur Charlotte Brontës klassiker ”Jane Eyre”. Romanen fascinerar mig på väldigt många sätt, och det är svårt att veta vart man skall börja. Inledningen, om Janes tragiska uppväxt hos sin mammas svägerska miss Reed, fick mig att känna medlidande för Jane . Hur denna miss Reed på ett mycket grymt sätt utsätter den lilla flickan för psykisk tortyr, i form av att förneka henne kärlek var mycket gripande. Vad som mer fångade mitt intresse från allra första stund var Brontës sätt att beskriva saker på. Hon skriver fylligt med miljöbeskrivningar och metaforer. Hennes språk är mycket vackert och jag har njutit från första sidan av att läsa det. Vad som gör det så speciellt just för mig är att hon använder ett språk som är väldigt långt ifrån mitt eget, vilket gör att jag inte vet vad för sorts ord hon kommer använda i nästa mening. Gång på gång har jag blivit överraskad av hennes ordval och det gör ”Jane Eyre” till något nytt och spännande som jag kommer att minnas.

”Det är tvånget från Lowood som inte har släppt än, det behärskar ert minspel, dämpar er röst, hämmar era rörelser” Efter Lowood märkte jag verkligen en förändring hos Jane, och det här citatet från Mr Rochester tycker jag fångar in det riktigt bra. Hon är inte alls samma person som när hon var liten. Hon försöker ständigt hitta fel på sig själv för att inte vara för högmodig. Så fort hon märker att hon har ett gnutta självförtroende så måste hon omedelbart krossa det. Men när hon kommer till Mr Rochester och Thornfield förändras hon, här känner hon sig trygg och vågar mer och mer visa vem hon verkligen är. Det ifrågasättande, nyfikna och vetgiriga som fanns inom henne som barn kommer återigen upp till ytan. Om än i små glimtar, men det är på god väg. Janes förut så dystra liv och nått en vändpunkt.

Det blir spännande att se hur det här förlöper. Om Mr Rochester tröttnar på Jane och börjar behandla henne som en vanlig guvernant, är risken stor att hon av hjärtesorg smiter in och gömmer sig bakom sin Lowood-fasad. Att hon långsamt tynar bort. Visar han henne däremot kärlek, så tror jag att Jane kommer få styrkan att åstadkomma vad som helst.

/Josefin Hellström