Charlotte Brontë lämnar ingen plats åt läsarnas fantasi

Jag kan inte säga annat än att de hundra första sidorna av boken var en riktig pina att ta sig igenom. Det är först nu, när jag har lyckats ta mig igenom hela 251 sidor, som boken börjar fånga mitt intresse. Det är först nu som Jane Eyre börjar leva i mina ögon. Det är nu som lite spänning börjar utspela sig i boken, vilket får mig att vilja fortsätta läsa. Dock såg framtiden väldigt mörk ut i början av boken.

Det första jag lade märke till var Charlotte Brontës sätt att skriva. Hon beskriver allting extremt noggrant och utelämnar inte en enda liten detalj. Jag kan inte annat än undra varför hon inte lämnar något kvar åt läsarens fantasi. Alla dessa sidor upp och ner med långa miljö- och personbeskrivningar. Jag kommer på mig själv med att hela tiden längta till dialogerna i hopp om att få tänka lite mer på egen hand.

Charlotte Brontë kväver även dialogerna genom sin detaljrikedom samt då Jane talar på ett väldigt moget sätt redan som tioåring. Det är bland annat det som hindrar mig från att se Jane Eyre som en riktig person. Hon känns bara som en karaktär i en bok, vilket inte motsvarar hur jag vill känna för henne. I en bra bok ska författaren ha en balans mellan att boken är lättläst och samtidigt lämna utrymme för våran fantasi. Beskriv inte allt för oss!

Det hela förbättras rejält när Mr Rochester kommer till herrgården och lyser upp hela tillvaron. Både för Jane Eyre och för läsaren. Han får hennes känslor att blomstra och det är då som boken verkligen tar sin början. Det som hänt tidigare glöms bort och det känns nu mer som bakgrunds information än som en del av boken. Jane Eyre börjar bete sig mer på ett sätt som jag kan känna igen mig på. Hon är inte längre den lilla osäkra flickan utan självförtroende, istället vågar hon ta för sig mer. I och med att jag kan identifiera mig med huvudpersonen så förstår jag henne bättre. Jane Eyre, som tidigare varit en lam karaktär, väcks för första gången till liv.

Det är även nu som mitt hjärta börjar slå snabbare för boken, i förundran över hur det kommer att gå med kärlekshistorien. Kommer Jane att få Mr Rochester eller kommer han att gifta sig med Blanche? Jag kan inte annat än att hoppas på att boken kommer att få ett lyckligt slut då jag läser om hennes dåliga självförtroende och om hur fula både hon och Mr Rochester är. Vad som från början verkade bli en stel relation mellan dem har nu visat sig resultera i starkare känslor. Redan några dagar efter att de träffats för första gången så börjar Jane Eyres känslor för Mr Rochester att slå ut i blom. Hon försöker på alla sätt att hindra det men tillslut är känslorna för starka för att hon ska kunna ignorera dem.

Därför är det med blandade känslor som jag åter ger mig in i Charlotte Brontës värld för att se hur det kommer att gå för Jane Eyre och Mr Rochester. Världen Brontë skapat åt Jane Eyre är inte någon värld där jag kan känna igen mig i, men intresset över att få veta mer ökar från sida till sida.

Jag tycker inte att det är något fel på själva handlingen, tvärtom så tycker jag att den är väldigt underhållande. Charlotte Brontë skriver på ett sätt som får mig att tro att hennes egen barndom var ganska lik Janes. Men jag skulle helst se att den vore skriven på ett mer frisläppt sätt. På ett sådant sätt att även jag, som läsare, får en chans att medverka med min egen fantasi.

/Catharina Sauvolainen