Det är ju alldeles uppenbart att Jane måste lämna mr Rochester efter vad han har gjort. Alldeles, alldeles, uppenbart, glasklart. Ändå gör det nästan lika ont i mig som i Jane när hon gör det.
Jag undrar om och om igen om det skulle kunna undvikas. Svaret är enkelt, nej. Nej, inte efter vad han har gjort. Inte efter att han försökt lura henne till någonting som skulle vara så oerhört fel i hennes värld.
På sidan 164 säger mr Rochester:
”Det är en säregen själ, en unik. Som väl är har jag inte för avsikt att skada den, men även om jag hade det skulle den inte låta sig skadas. Ju mer ni och jag talar med varandra desto bättre, för jag kan inte fördärva er, men ni kanske kan ge mig bot.”
Men om hans plan hade lyckats, om de hade blivit ”gifta” och sanningen senare uppenbarats för Jane, sanningen om att allting var en lögn. Om att han redan hade en hustru och hon därför inte kunde vara hans, om att hon egentligen bara var hans älskarinna. Om det skett på det sättet istället, då tror jag verkligen att han skulle ha fördärvat hennes själ.
Det är ord som jag mer än gärna skulle säga till mr Rochester. Samtidigt som jag berättade hur mycket jag avskydde hans ord till prästen om varför han ville gifta sig med Jane, s 339.
”Och det här är vad jag längtade efter (han lägger handen på min axel), denna unga flicka, som står så allvarsam och tyst vid helvetets port och lugnt betraktar demonens språng. Jag hade velat ha henne som omväxling efter den här kryddstarka ragun.”
Kanske lägger jag för mycket vikt vid de orden, men jag avskyr dem verkligen. Tanken på att han bara vill ha Jane som omväxling... Om han inte hade gottgjort de orden på sidorna som följde skulle jag fortfarande ha avskytt honom lika mycket som jag avskyr de orden.
Men senare ägnas ett helt kapitel (kapitel 27) åt att mr Rochester förklarar för Jane hur mycket han älskar henne, hur gärna han vill vara med henne. Allt inför en Jane som redan vet att hon måste lämna honom för att rädda sin själ.
Om och om igen bönfaller han henne att stanna (och antingen är han rysligt skicklig på manipulation eller så menar han sina ord), stanna för att bli hans räddning. Men hur skulle Jane kunna rädda honom från någonting ifall hennes egen själ är sliten i stycken, fördärvad, av honom. Och hur skulle han varje dag kunna stå ut med att se det, se hur mycket han har förstört henne, om hans ord är sanningen och han älskar henne så mycket.
Han säger att hennes själ är hans skatt... Ändå inser han inte hur oerhört nära han är att fördärva den.
///Elisabeth Håkansson
Heej Elisabeth! Kul att det visade sig att vi fastnade vid samma del av boken, ungefär runt kapitel 27. Det som chockerade mig var att du tog Janes sida/parti(!!). Jag själv tyckte Mr. Rochester lidit tillräckligt, och därför hatade Jane när hon fortfarande envisades att hon skulle lämna honom. Han öppnade upp sig och förklarade omständigheterna, samt sitt handlade. Vad jag vill minnas så kände Jane medlidande och hon ville ju verkligen stanna, trots det så gör hon inte det... och du har gett perspektiv på saken och jag förstår nu lite bättre varför hon inte kunde stanna. Men tar fortfarande Mr. Rochesters sida, trots att han mer och mer börjar kännas som ett monster som försöker lura Jane osv.
SvaraRaderaTyckte om din liknelse med den fördärvade-skatt-själs-avslutningen av din analys. Bra jobbat, texten hade en berörande ton och ditt val av aspekt intresserade mig till 100%!
/ Madeleine Wollin
Ja, jag tillhör ju dem som är skeptisk till Mr Rochesters bevekelsegrunder för att "älska" Jane Eyre. Så det var intressant att få se det där citatet om omväxling och ragu så tydligt. Men: Kanske han också utvecklas och förändras i romanen och på så vis är svår att döma? Somliga dagar tänker jag så. Varmt! Marie Lundström.
SvaraRaderaElisabeth och Madeleine, det är spännande att läsa hur olika ni ser på denna fruktansvärda situation. Att se det hela från både Mr Rochesters sida, men även från Janes där hon blivit ett oskyldigt offer, och därefter ta ställning är svårt. Har ännu inte kommit till detta kapitel, men eftersom jag läst boken tidigare vet jag ju vad som skett. Tänker därför vänta med att ta ställning tills jag läst det ordentligt.
SvaraRaderaVilken klockren mening detta är:
Inte efter att han försökt lura henne till någonting som skulle vara så oerhört fel i hennes värld.
Den visar verkligen på att detta strider mot alla Janes värderingar, allt vad hon är. Därför känns som om Mr Rochester som säger sig älska henne, inte borde vilja utsätta henne för det?
Ett spännande och fint srkivet inlägg med intressanta tankar!
LOUISE
Men jag förstår inte varför detta "brott" är så viktigt. Hans hemlighet. Mr. Rochester förklarar ju hur han blev inlurad i äktenskap och verkligen försökte att leva med Mrs. Rochester, men det gick inte. Jane var ju förtusan typ 3 år när det giftermålet genomfördes, och länge har Mr. Rochester virat omkring ensam. Jag menar... på den tiden förstår jag ju, för äktenskap var mycket heligare på den tiden än idag när många sådana slutar i skiljsmässor efter några år. Men illusion om att kärleken är så mycket högre än alla ting, att lagar och regler inte hör till, den visionen verkar inte ha något stöd ifrån er andra, Jane eller Brontë... Jane och Mr. Rochester älskar ju varandra. Och det borde vara det viktigaste. Jag förstår att det sårade Jane att han undanhållit denna hemlighet, men om de verkligen älskar varandra så borde allting som varit inte spela någon som helst roll... hon borde inte behöva fly. Han har ju inte precis varit otrogen, men antar att ett ca 17 års hemligt äktenskap till en galen kvinna kan liknas vid det på 1800-talet.
SvaraRaderaBörjar tvivla på att Jane Eyre är en kärlekssaga, den uppfyller då sannerligen inte mina kriterier. Viva la Löööv!
/ Madeleine Wollin
Jag tycker att det är jobbigt att Jane faktiskt förlåter Rochester, men ändå beslutar sig för att lämna honom! Som jag har förstått det lämnar hon honom endast enligt princip, eftersom att hon inte vill leva som älskarinna. Att han har ljugit för henne under hela hennes tid på Thornfield förlåter hon snabbt och lätt. Kan hon inte bara stanna då?
SvaraRaderaJag tycker för övrigt om ditt språk och dina citat!
Elisabeth.
SvaraRaderaTycker det är kul att du väljer att kasta oss rakt in i vad det är du vill behandla i just ditt inlägg. Smart drag!
Jag tycker att Mr. Rochester är konstig och självisk. Varför ska Jane stanna för att rädda HANS själ? Det är ju själviskt om något. Visa lite "jag-förstår-om-du-vill-lämna-mig-efter-vad-jag-gjort-mot-dig-men-lyssna-först-på-det-jag-har-att-säga-känsla".
Janes problem är att hon tänker och analyserar alldeles för mycket. Det är nästan jobbigt. Hon är en person som tänker och inte talar och det kan jag irritera mig på så otroligt mycket. Varför kan hon inte berätta exakt hur hon känner för sin älskade husbonde? Och varför kan hon inte släppa lite på hur det SKA vara? Det finns ju tankar kring att Brontës bok är en protest. Kan hon inte då också protestera mot att man alltid ska lämna någon som agerat fel?
Din avslutning är klockren tycker jag, väldigt bra skrivet över lag.
//Chasmine SP09J
Chasmine.
SvaraRaderaJadu, att inte haft någon närastående i tja... aah hela livet? Det kan nog göra vem som helst lite "konstig och självisk" och jag har ingenting emot att Mr. Rochester vill att Jane ska rädda hans själ. Tycker snarare det är väldigt förstående. För första gången i hela hans liv, ungefär 40 år, hittar han en person som förstår honom och som han vill vara med... i hans ställe skulle jag inte vara lika förstående, men har ett citat som visar att han bara vill väl, han skulle aldrig skada henne:
"Det är din själ jag vill ha, med dess vilja och kraft, dess godhet och renhet - inte bara den bräckliga kroppen." Sid 366.
Jag tror på att Mr. Rochesters åtankar är rena. Han är den gode här, och Jane den onde.
/ Madeleine Wollin
Jag ville verkligen att Jane skulle stanna kvar, för vem har den fortsatta situationen gynnat? Jane höll på att svälta ihjäl och Mr Rochester är ensam och olycklig. Borde inte dessa förälskade människor ha rätten att leva tillsammans, med eller utan crazy woman på vinden.
SvaraRaderaJane, come back!
LOUISE
Jag tycker att detta vore en lyckligare bok om hon hade stannat. Men om någon tvingar en till att göra någonting som känns så fel, hur ska man kunna se likadant på den personen sedan?
SvaraRaderaJane Eyre verkar vara en väldigt troende person (kanske inspirerat av Helen Burns), och på 1800-talet var sex före äktenskapet en oerhörd skam. Därför att det va någonting som man skulle spara för den rätte, sin make. En värdefull gåva. Om de hade "gift" sig i den kyrkan hade Jane gett bort den gåvan till Mr Rochester för att sedan få veta att han egentligen inte alls är hennes make. När hon verkligen uppnått lycka så skulle hon få veta att själva grunden till hennes lycka var en lögn.
Man kan anse att deras kärlek borde stå över detta. Men jag tror inte att det sågs på det sättet då. Istället skulle Jane, som trott att hon var en rättfärdig människa, en människa som inte syndade, som hjälpte, helade, få veta att hon utfört en synd. För sex utanför äktenskapet var en synd och de hade inget äktenskap.
En sådan synd tycks nästan gå emot själva kärnan av vem Jane har blivit. Och även om jag inte tycker om vem Jane har blivit så förstår jag henne.
Om hon skulle stanna hos Mr Rochester efter att ha fått veta hur han ville lura henne, utan direkta samvetskval vid tillfället tycks det, hur ska hon någonsin kunna se på honom på samma sätt?
Jag tror inte att kärlek bara upphör att existera. Men jag tror att det skulle göra fruktansvärt ont att när du äntligen funnit lycka få veta att allting är en lögn.
///Elisabeth Håkansson
Linnea, du har så rätt. Att Jane lätt förlåter Mr. Rochester gör det hela mer patetiskt än det var från början. För mig pekar det på att hon har ganska svaga principer. Inte för att hon förlåter honom, det är kanske den bästa egenskap man kan ha som människa, men att hon sedan ändå lämnar honom. Att hon ändå känner att hon inte kan stanna hos honom är för mig oförståeligt. Antingen har man förlåtit och det som är förlåtet är också glömt eller så väljer man att inte förlåta och leva i bitterhet över det. Att göra ett mellanting blir bara konstlat och barnsligt.
SvaraRaderaFörlåt mig för min pessimism men Jane Eyre har verkligen ingenting som får henne att bli något annat än en platt karaktär för mig. Dessutom utan förståliga principer.
/Sofie