Ett par tankar som är värda att tänkas över

Jag skriver detta blogginlägg då jag endast läst de första 250 sidorna ur denna mycket extraordinära bok som fångat mitt intresse något enormt! Författaren skriver väldigt detaljerat och jag har helt klart fastnat för berättelsen om den mycket speciella flickan Jane Eyre.

Jag fastnade också vid att författaren till boken Jane Eyre, nämligen Charlotte Brontë, är mycket lik Jane. Både utseendemässigt, enligt de beskrivningar som Brontë ger oss, och även vissa delar ur författarens egna liv speglas i boken. Ett exempel är skolan Lowood som Jane går på under sin uppväxt. Författaren gick under sin uppväxt på en liknade skola, en skola som uppfostrar flickor att vara underlägsna och lärda.

Jag måste tillägga här att jag har tänkt på hur man under den tiden underkastade sig andra och att det fanns en given klassuppdelning. Fattiga och rika eller arbetsgivare och anställda. Jag kan inte förstå hur man tänkte under 1800-talet, varför skulle vissa vara underlägsna andra? (Jo, jag vet att detta existerar idag också, men det beskrivs så extremt i boken!) Detta är en sak som jag väldigt många gånger under berättelsens gång har stört mig på, och vi har ändå bara kommit halvvägs. Författaren målar verkligen upp en bild av hur Jane ständigt försöker trycka ner sig själv om hon känner minsta lilla självkänsla och hur hon försöker gömma den glöd som man kan ana finns där inne. Jag tror att om hon inte skulle ha haft den styrkan som hon faktiskt har och en önskan om att få komma ut i världen, så skulle hon kunnat ha blivit en flicka som långsamt skulle tyna bort, en flicka vars namn ingen skulle känna till.

Boken om Jane Eyre kan läsas med många olika ögon. Med det menar jag att man kan tolka den på många olika sätt. Dels har den en handling, full med händelser, som är väldigt lätt att följa, men under den enkla ytan har den också ett visst djup med tankar och gåtor som man måste ta sig tid att tänka över. Jag tänker främst på alla de personligheter som finns med. Mrs Reed, Bessie, Helen Burns och Miss Temple är några bra exempel på personligheter som jag har tänkt över lite extra.

Mrs Reed, änkan till Janes farbror är kvinnan som har lovat att ta hand om henne, men Jane känner sig som en anomali, som hon själv uttryckte det, på Gateshead hos familjen. Hon passar inte in bland de andra barnen och hon bemöts på ett icke respektabelt sätt. Mrs Reed tycker att Jane är en liten satmara och detta är något jag inte förstår. Enligt mig är hon bara som vilket barn som helst, med temperament och tankar som är fullt normala. Här kände jag också ett visst medlidande med Jane, bara tanken på att växa upp utan kärlek från en familj gör mig ledsen.

Bessie som är Janes barnflicka under tiden på Gateshead är den enda som uttrycker någon form av kärlek till Jane, visst är den inte fulländad som från en mor, men den finns där. Bessie är mycket vänlig mot Jane, men samtidigt lyckas hon vara sträng. Detta tycker jag personligen är väldigt bra, Jane har någon som hon känner att hon trivs med samtidigt som hon lär sig hur hon ska uppföra sig kring resten av familjen och även senare i livet. Dock kan jag tycka att hon uppträder som en väldigt sofistikerad flicka och är väldigt vuxen i sitt sätt att vara redan som tioåring, vilket är lite synd. Barn ska få vara barn.

Helen Burns tycker jag inte om, ett barn som förstår och har insett så mycket? Nej, det funkar inte för mig. Däremot tycker jag om att Jane har en förebild, en person som hon ser upp till. Nämligen Miss Temple. Där har vi en personlighet som jag tycker väldigt mycket om och som jag kan identifiera med personer ur mitt eget liv.

Avslutningsvis vill jag säga att jag blir oerhört imponerad av Charlotte Brontës fylliga språk. Hon använder så mycket beskrivningar att man knappt behöver tänka själv, vilket kan förstöra läsupplevelsen det också, men i detta fallet tycker jag att det är riktigt bra. 250 sidor, alltså den sista halvan av boken, to go!

/Emilia Bengtsson