Jag har nu läst 251 sidor ur Charlotte Brontës klassiker ”Jane Eyre”. Romanen fascinerar mig på väldigt många sätt, och det är svårt att veta vart man skall börja. Inledningen, om Janes tragiska uppväxt hos sin mammas svägerska miss Reed, fick mig att känna medlidande för Jane . Hur denna miss Reed på ett mycket grymt sätt utsätter den lilla flickan för psykisk tortyr, i form av att förneka henne kärlek var mycket gripande. Vad som mer fångade mitt intresse från allra första stund var Brontës sätt att beskriva saker på. Hon skriver fylligt med miljöbeskrivningar och metaforer. Hennes språk är mycket vackert och jag har njutit från första sidan av att läsa det. Vad som gör det så speciellt just för mig är att hon använder ett språk som är väldigt långt ifrån mitt eget, vilket gör att jag inte vet vad för sorts ord hon kommer använda i nästa mening. Gång på gång har jag blivit överraskad av hennes ordval och det gör ”Jane Eyre” till något nytt och spännande som jag kommer att minnas.
”Det är tvånget från Lowood som inte har släppt än, det behärskar ert minspel, dämpar er röst, hämmar era rörelser” Efter Lowood märkte jag verkligen en förändring hos Jane, och det här citatet från Mr Rochester tycker jag fångar in det riktigt bra. Hon är inte alls samma person som när hon var liten. Hon försöker ständigt hitta fel på sig själv för att inte vara för högmodig. Så fort hon märker att hon har ett gnutta självförtroende så måste hon omedelbart krossa det. Men när hon kommer till Mr Rochester och Thornfield förändras hon, här känner hon sig trygg och vågar mer och mer visa vem hon verkligen är. Det ifrågasättande, nyfikna och vetgiriga som fanns inom henne som barn kommer återigen upp till ytan. Om än i små glimtar, men det är på god väg. Janes förut så dystra liv och nått en vändpunkt.
Det blir spännande att se hur det här förlöper. Om Mr Rochester tröttnar på Jane och börjar behandla henne som en vanlig guvernant, är risken stor att hon av hjärtesorg smiter in och gömmer sig bakom sin Lowood-fasad. Att hon långsamt tynar bort. Visar han henne däremot kärlek, så tror jag att Jane kommer få styrkan att åstadkomma vad som helst.
/Josefin Hellström
Hej Josefin! Underbart att bli så fångad som du nu tycks vara! Det är lycka. Också att kunna fångas så av något just för att det inte liknar
SvaraRaderadet egna, är en stor styrka. Grattis. Varmt! Marie Lundström.
Josefin.
SvaraRaderaKul att höra hur du ser på romanen Jane Eyre och det verkar som att du tycker att det är en väldigt bra roman.
Jag blir också fascinerad av Janes språk men tycker dock att det ibland kan bli lite för präktigt, särskilt då hon var liten. När hon kommer till Thornfield Hall så tycker jag att hennes språk är mer acceptabelt eftersom att hon då är 18 år och mer vuxen. Jag provade att läsa högt för mig själv ett kapitel och uppskattade då det vackra språket mer än i min tystläsning. Det kan varmt rekomenderas till dig som redan verkar tycka om det.
//Chasmine SP09J
Jag citerar dig:
SvaraRadera"Hon försöker ständigt hitta fel på sig själv för att inte vara för högmodig. Så fort hon märker att hon har ett gnutta självförtroende så måste hon omedelbart krossa det."
Bra betraktelse. Tänkte inte själv på att en av faktorerna till att hon värder sig själv så lågt är dåligt självförtroende. Mitt egna svar var hennes låga börd och osäkerheten inför de känslor hon känner mot Mr Rochester, men såklart du har rätt. För övrigt så skriver du väldigt bra Josefin, skulle vara riktigt kul att läsa något av det du skriver i skolan någon gång framöver!
/ Madeleine Wollin
När jag läser era tankar om hur Jane ständigt måste trycka ner sig själv kan jag inte annat än att hålla med. Det berör mig att läsa om hur hon hela tiden försöker hålla en, enligt sig själv, realistisk uppfattning om sitt eget värde. Hon tillåter inte sig själv att drömma om Mr Rochesters kärlek utan att intalar sig ständigt att hon inte är bra nog för honom. Kanske försöker hon att skydda sig själv från att bli sårad genom att hoppas på för mycket, kanske ligger det med personligt värde i tiden, vad tror ni? Jag blir glad när jag senare i boken ser hur Jane vågar leva ut på ett annat sätt, det är som att när Mr Rochesters kärlek bekräftas släpper hon lite på sina strikta gränser!
SvaraRaderaEtt väldigt intressant inlägg :)
LOUISE