Hissa eller dissa?

Det här är definitivt inte en sågning av Charlotte Brontës älskade roman, men inte heller en hyllning. Jag pendlar nämligen mellan att inte alls tycka om den och att älska den. Till en början var mina förväntningar på denna klassiker inte särskilt höga. Inte för att jag tvivlade på författarinnans litterära färdigheter, utan på grund av att jag var övertygad om att jag skulle tvingas genomlida en långtråkig skildring av en ointressant kvinnas liv. En förutsägbar kärlekshistoria, så fullproppad av klyschiga romantiska scener att man skulle må illa. Ni kanske håller med om att motivet på framsidan inte direkt får en tänka på spänning och dramatik?

Det var alltså inte med särskilt stor entusiasm jag öppnade den ganska tjocka pocketboken första gången. Men, redan efter ett par sidor förstod jag att mina fördomar inte skulle bli bekräftade. Visserligen är jag inte helt betagen av handlingen, fast den är långt mycket bättre än vad jag hade trott. Några stycken är faktiskt näst intill genialiska. Mystiken kring Thornfield intresserade mig särskilt mycket och visst blev man chockad när det avslöjades att en galen kvinna var inlåst på vinden. Snacka om oförutsägbar story!

Strax efter midnatt i lördags tog jag fram boken, som redan är illa tilltygad på grund av att jag är en riktig slarver, ur lådan bredvid sängen och bläddrade fram till sidan där bokmärket satt. Bortsett från regnet som smattrade på plåttaket utanför fönstret var det alldeles tyst i huset och ni förstår säkert att det just då var ganska läskigt att läsa om Thornfields mörka hemligheter. I sinnet förflyttades jag till de miljöer Charlotte så målande beskriver och det kändes som att det inte var helt omöjligt att Mr. Rochesters förskräckliga hustru kunde ligga och lura under sängen. Tack och lov låg katten i mitt knä och hans spinnande gjorde att jag kände mig lite bättre till mods.

När jag efter någon timme hade kommit fram till sidan 372 var det så spännande att jag inte ville lägga ifrån mig boken. En mängd frågor trängdes i mitt huvud och jag var både upprörd och sorgsen över det jag hade läst. Mest arg var jag på Jane, som rymmer från Thornfield utan att Mr. Rochester har en chans att stoppa henne. Om hon nu älskar honom så hejdlöst som hon säger borde hon minsann kunna förlåta honom och stanna kvar. Detta var långt ifrån den enda gången jag har irriterat mig på Janes sätt att vara. Stundtals kan jag faktiskt inte alls förstå mig på henne. Det är liksom svårt att få ett grepp om vem hon verkligen är. Ibland värderar hon frihet högt och vägrar att underkasta sig någon, men i nästa stund är hon villig att lyda sina medmänniskors minsta vink. Kanske slits hon mellan att lyssna till sitt hjärta och att följa sina principer.

I början av boken, när Jane fortfarande är ett trotsigt barn, har jag faktiskt väldigt lätt att relatera till henne. På sätt och vis har jag nog en liten Jane i mig. I takt med att hon blir äldre förändras hon dock på många sätt och den vuxna versionen känner jag inte alls någon samhörighet med. Att hon till exempel tar avstånd från sin blivande make när hon äntligen får vara nära honom är för mig en gåta.

"Han ansikte lyste och örnblicken blixtrade, hela hans yttre utstrålade kärlek och lidelse. Ett ögonblick darrade jag, sedan stålsatte jag mig. Jag ville inte vara med om några känslosamma scener eller heta ömhetsbevis, och det var risk för bådadera; nu måste jag genast finna ett försvarsvapen"

Får jag säga det själv tycker jag att deras relation är ganska underlig. Vad är grejen med att spela svårfångad när hon redan har sagt jag till att bli hans hustru? Att hon är såhär sjävbehärskad hela tiden stör mig något oerhört. Det är nästan så att jag vill ruska om henne och säga åt henne att leva ut sina känslor, precis som hon gjorde när hon var yngre.

Tyvärr kan jag inte betrakta den vuxna Jane som min vän, utan bara som en flyktig bekant. En gammal barndomsvän som man säger hej till på stan och kanske kallpratar lite med, men inte mer än så. Trots det beundrar jag henne samtidigt och många av hennes tankar utgör riktiga ljusglimtar.
Följande citat skulle jag ärligt talat kunna tänka mig att rama in och sätta upp på väggen:

”Det är meningslöst att säga att en människa bör vara nöjd med lugn och ro. Hon behöver liv och rörelse, och om det inte bjuds henne skapar hon det”.

Den här typen av frihetstankar är helt underbara och de gör att jag på något sätt ändå kan identifiera mig med henne.

Nu ska jag försöka hitta en fin ram, en hammare och en spik.

/Evelina Malmqvist