Jane Eyre - Blandade känslor

Ja, vad kan man säga. Rubriken jag har satt är talande i det här fallet: den här boken sliter mig i olika riktningar efter varje sida. Från förväntningar till inledning till mittendelen till kapitel 28, där jag är i skrivande stund. Jag vet inte vad jag ska tycka om den här boken, för det finns både skäl att gilla och ogilla Charlotte Brontës odödliga klassiker, vilket man enkelt kan se om man läser igenom denna blogg, till exempel. Men jag ska försöka att få ett sammanhang på mina tankar.

Jag måste först och främst säga att det här verkligen inte är min genre när det gäller böcker. Inte alls. Mitt läsande av böcker som rör drama och romantik brukar vara nonexistent, oftast på grund av att jag ofta finner handlingen haltande, språket alltför överdådigt och personerna ganska långtråkiga. Mina förväntningar var inte så höga inför läsandet av Jane Eyre, det kan jag villigt erkänna, och de fördomarna motades bara bort av att det var just Jane Eyre, en klassiker som har överlevt i läsarkretsarna i tvåhundra år. En klassiker brukar vara en klassiker av en orsak, och jag hade hört mycket gott om Charlotte Brontës mästerverk. Som ni ser, jag var kluven redan innan jag hade rört boken. Och när jag sedan började läsa kan jag väl säga att mina förväntningar införlivades.

Det var mycket som störde mig i början av boken. Några av mina kära klasskamrater har yttrat att de första hundra sidorna var en plåga att ta sig igenom, några att de knappt kunde sluta läsa, och tyvärr måste jag sälla mig till de föregående. Trots att jag blev imponerad av Brontës språk, hur livfulla beskrivningar det fanns där och hur bra hon beskrev bikaraktärerna. Att Jane själv inte har någon närmare beskrivning gav ett plus i kanten, eftersom man normalt sett inte brukar granska sig själv så noga, även om många författare som skriver i jag-form brukar använda sig av en spegel för att beskriva sin huvudkaraktär. Boken gav ett ganska positivt intryck på den punkten.

Men. Det var ändå något som fattades. Jag har tänkt väldigt mycket på varför boken egentligen var så tråkig som den var i början. Var det karaktärerna som brast, då de ibland uppförde sig underligt? Kanske, men det var inte många karaktärer jag störde mig på. Abbot var en, antingen ska hon bara vara elak eller dum, det visades ingen god sida där. Helen Burns var en annan, som många andra sagt, en underlig intelligens och ett lugn som det är svårt att tro att en trettonåring besitter. Dessutom undrar jag var Mary Ann Wilson tog vägen, och varför hon ens var med. Minns ni henne inte? Ja, där har ni min poäng.

"Berättar-Jane" verkar också väldigt hånfull mot både sig själv och andra, vilket jag tycker förstör. Det är en sak är att se folks brister, en annan att lyfta fram dem så starkt att det blir förolämpande. Detta är något Brontë kunde ha förbättrat avsevärt, för det gjorde att man började ogilla författaren själv, vilket aldrig är något positivt.

Gick det för fort, eller för långsamt? Kanske både och? För början upplevde jag som att det hände en rad saker väldigt snabbt, utan några större, underliggande saker därunder. Jane blir illa behandlad -> får åka till skolan -> träffar Helen Burns och upplever sin första skoldag -> Burns dör -> åtta år går tills hon lämnar skolan. Genom dessa händelser finns tyngande beskrivningar av allting, och det är i stort sett allt. Det känns som att Brontë dels ville fram till huvuddelen av historien snabbt, men ändå inte ville lämna inledningen fattig på beskrivningar. Det känns därför som att hon varvar med att hasta igenom alla händelser (de stundtals enorma skutten genom tiden är ett tecken på detta) och att beskriva de händelser hon tycker är viktiga för uppbyggandet av Janes karaktär till leda. Beskrivningarna går ibland över gränsen för vad som är överdrivet, till exempel de bruna klänningarna flickorna på Lowood bär. Hon skriver en gång att de är bruna, för att senare åter igen skriva att de är bruna, denna gång med lite mera detaljer. Självklart finns det argument för att skriva det på det sättet, men så blir det också tråkigt för de som inte är riktigt intresserade av exakt vad de har på sig. Det lyfts fram för mycket, på något sätt.

Det kan finnas andra orsaker till att jag fann det första hundratalet sidor så tråkiga, men jag lämnar det här. Men inledningen fick hela boken att halta fram, tills Jane kommer fram till Thornefield.

Här höjer sig boken. Det känns som att det här är vad Brontë ville skriva om, bikaraktärerna blir mer viktiga och mer levande (kanske framförallt för att de inte försvinner så fort) och handlingen blir mer intressant. Som sagt är inte en romantisk berättelse min favorittext att läsa, men Jane Eyre är kryddad med en mängd händelser som blandas med miljö - och personbeskrivningar och Janes egna tankar i en mer balanserad blandning än tidigare. En mängd inte så viktiga händelser gör att boken får en mer levande handling, och kort sagt, boken visar varför den är en klassiker. Samspelet mellan mr. Rochester är ett nöje att skåda, dialogerna känns kvicka och kärleken som växer fram gradvis är skickligt framställd. Adéle, som är motsatsen av Jane Eyre själv som barn, växte fram som min favoritkaraktär eftersom hon blev en kontrast mot allvaret i boken. Även mysteriet var något som gav fart, den brunna sängen och långt senare, den varelse som kom till Janes rum. Som sagt, mycket bra del av boken.

Men... nu har den åter börjat dala. Mysteriet har lösts, kärleken har förvandlats till tragedi färgad av stolthet, och vid kapitlet där mr. Rochester försöker få Jane att stanna kvar blir det lite långrandigt, och jag kände mig åter tvungen att kämpa mig igenom boken på grund av de överteatraliska dialogerna, som närmast påminner om en pjäs. Jag skulle vilja se ett slut just nu, men ser istället att det är över hundra sidor kvar. Vad kan hända mer? Det här kändes som klimaxet i boken, så varför tog den inte slut där? Detta återstår att se.

Boken överlag bjuder även på en rad budskap och poänger; kvinnans plats i samhället (på den tiden naturligtvis, men man kan relatera till nutiden också om man vill); att kärleken inte har någon ålder, klass eller något utseende; att gamla synder alltid hinner ikapp en; att lögner alltid kommer fram etc. Detta är något jag skulle vilja nämna, men inte lyfta fram speciellt, då det var väntat att det skulle vara många budskap i boken. Men det kan vara ett ganska roligt tidsfördriv för den nitiske, att leta upp budskap i Jane Eyre.

Som avslutning skulle jag vilja jämföra boken Jane Eyre med en tavla. Även om motivet är urbota tråkigt, även om tavlan inte faller en i smaken och det finns ett antal sprickor här och var, kan man inte neka till att det är en mästerlig tavla, livfull och fylld med detaljer och färger. Detta är inte en bok jag personligen skulle vilja läsa om, men jag kan förstå varför den är en klassiker.

/Gabriel Ström