I motsats till många andra böcker jag har tvingats läsa under min ytterst långa skoltid läser jag faktiskt Jane Eyre med stort nöje. Mitt läsarsinne tilltalas av språket, berättelsen och sättet allt berättas på. Miljöbeskrivningarna, karaktärerna och replikerna intresserar mig. Jag tycker helt enkelt att Jane Eyre är en riktigt bra berättelse!
21 kapitel in i boken känns det som om jag känner Jane på riktigt. Jag hatar de människor som har behandlat henne illa. Jag inbillar mig att jag vet vad hon kommer säga vid olika tillfällen. Jag hoppas att Blanche Ingram kommer dränka sig i en damm. Och även jag har glömt Mr Rochesters alla negativa drag. Från att i mina ögon ha varit en ohyfsad och oattraktiv man, är han nu en mystisk och relativt charmig individ.
Om jag ska klaga på något i Jane Eyre, väljer jag det lite sneda fokuset på utseende. Janes beskrivningar av olika människors ansikten och kroppar är ofta så hårda och förödmjukande att man för en stund tycker att hon är en elak människa.
"Men då jag kommit så långt i mina funderingar framträdde mrs Pooles satta, fyrkantiga gestalt och fula, sträva, rentav grova ansikte så tydligt för mitt inre öga att jag tänkte: Nej, det är omöjligt! Jag kan inte ha gissat rätt."
Jane skräder inte heller på orden när det gäller henne själv, och hennes fulhet berörs på flera olika ställen i boken. Inte en enda gång har vi fått höra att Jane är en skönhet, eller ens att hon ser helt okej ut. Enligt boken ligger hennes styrkor i stället i klokhet och utbildning, vilket gör att hon trots allt är en ganska självsäker kvinna.
De få karaktärer som beskrivs som vackra, exempelvis Blanche Ingram, har i stället för en ful yta en avskyvärd personlighet. Det finns ingen sagolik prinsessa med gyllenblont hår, perfekt figur och en godhet utan dess like. Det finns ingen underskön prins med mörka lockar, förtrollande ögon och ett hjärta av guld. Jane Eyre är ingen saga. Karaktärerna är fula - på insidan eller på utsidan.
Mr Rochester och Jane Eyre kan definitivt betraktas som bokens två huvudpersoner, och under berättelsens gång har författaren Charlotte Brontë präntat in i oss att de två är fula. De uppfattas absolut inte som vackra, och knappast som medelmåttiga heller. Det finns liksom inget mellanting. Det finns ingen chans att en människa kan vara vacker på sitt sätt. Vi har gång på gång fått höra om Rochesters fyrkantiga haka och mörka blixtrande ögon. Vi kan se porträtten på fula Jane och vackra Blanche framför oss. Vi kan knappast ha någon annan uppfattning än att Rochester och Jane är fula.
Ändå tycker jag (vi?) om dem. Jag får ta del av Janes goda ord och smarta tankar. Jag blir lite lycklig när Rochester, något dolt, förklarar sin kärlek till Jane. Deras fulhet har jag i åtanke, men vad är väl egentligen utseende jämfört med intellekt och personlighet?
Det är dock inte insida vs utsida som berättelsen egentligen handlar om. Jane Eyre handlar om liv och lycka, död och sorg, ensamhet och kärlek. Men kanske handlar berättelsen allra mest om olycka, ty Janes sorgliga barndom hade få glädjeämnen. I skuggan av de döda föräldrarna, den döda morbrodern och den döda Helen var kärlek ett nästan obefintligt fenomen.
Vanligtvis har jag en förkärlek för olyckliga slut. I mina egna berättelser överlever huvudpersonen mycket sällan, och jag tycker att det är intressant med blodbad och tårar även i böcker jag läser. Jag tycker dock att Jane Eyre ska få ett lyckligt slut. Jag vill att hon ska vara glad. Jag vill att hon och Rochester ska bli ett par. Jag tycker att Jane Eyre förtjänar ett lyckligt slut.
Linnea Mårtensson
Precis som dig Linnea har jag reagerat på det här med utseendet. Det känns ganska hemskt att ständigt höra hur fula Jane Eyre och Edvard Rochester är när man får ta del av deras karaktär och personligheter som i mitt fall förskönar dem och gör dem vackra. Jag vet inte varför Brontë hela tiden måste påminna oss om att dessa två inte är vackra. Antingen var hon själv väldigt ful och försökte bygga på sitt självförtroende, eller så ville hon bidra med en kärlekssaga där hon faktiskt försöker bevisa att utseendet inte spelar någon roll. För hur mycket hon än nämner det, trots att Jane är så ful osv, så hyser ju trots allt Mr Rochester känslor för denna Jane, och tvärtom. Conclusion: utseendet spelar ingen roll när det gäller kärlek? Eller väver Brontë dessa två samman för att båda är "jättefula"? Ibland blir jag irriterad och arg när jag ska försöka komma fram till svaret. Det ironiska är att jag känner att Brontë i alla stunder inte heller vet.
SvaraRaderaOch vill ge beröm, citerar dig Linnea. "Jag hoppas att Blanche Ingram kommer dränka sig i en damm." Älskar den meningen.
/ Madeleine Wollin
Hej! När jag läste ditt inlägg här kom jag att tänka på en sak jag lärde mig om boken när jag inför produktionen plöjde böcker om Jane Eyre. Det var visst så att Charlotte diskuterade hjältinnans utseende med sina syskon medan hon skrev boken, och att de då kom fram till att det vore spännande att låta huvudpersonen vara just ful - och inte vacker, som kvinnorna ofta var i liknande böcker. Varmt!Marie Lundström.
SvaraRaderaJag har, precis som dig Linnea, stört mig mycket på att karaktärerna beskrivs som fula! Jag hade uppskattat om Brontë hoppade över alla kommentarer om att Jane och Mr Rochester är så fula. Hade jag läst boken utan att hela tiden fått veta hur de egentligen såg ut så hade de troligen för mina ögon varit vackra! I alla fall Jane, det är svårt att tänka sig henne som en ful individ när hon har ett väldigt fint inre. Men precis som du skrev, budskapet är kanske att det är insidan som räknas. Och då är kanske inte "fulbeskrivnibgarna" så dumma trots allt.
SvaraRadera/Emilia Bengtsson
Hoppas vi får se någon av filmversionerna, tror jag har sett dem flesta och där verkligen utpekar man det faktum att Jane Eyre och Mr Rochester är fula. Och det är DÄR den påminnelsen om hur ovackra de är borde vara, inte i boken.
SvaraRaderaJag måste börja med att säga att jag tycker att du har gjort ett väldigt bra inlägg, det har en mycket fängslande början (Jag uppskattar, liksom Madde, din humor om att du hoppas att Blanche Ingram kommer dränka sig i en damm) och du fortsätter med ett härligt flyt. Jag håller verkligen med dig beträffande alla karaktärer, som antingen är fula på utsidan eller insidan. Dock ser jag med mitt inre öga, Jane, som trots sin alldaglighet, är ganska vacker och Mr Rochester får också ett betydligt finare yttre i min fantasi. Antagligen för att man lär känna dem och deras utseende blir då finare, likt när Jane lärde känna Rochester.
SvaraRaderaFör övrigt instämmer jag sannerligen om att Jane förtjänar ett lyckligt slut, vi får hålla tummarna för detta och läsa vidare!
/Moa Carlsson
Jag sitter här och ler åt din mening om att Ingham borde dränka sig i en damm :) Hon är väldigt irriterande denna kvinna. Det känns som hon anser sig överlägsen andra pga sitt utseende.
SvaraRaderaAtt författarinnan valt att göra karaktärerna fula är ju ett intressant drag, det känns lite som det som Leyla tog upp i sitt inlägg, att det kan vara på protest mot det typiska med vackra karaktärer. Men det jag då frågar mig är ju, varför måste det vara så svart och vitt? Det känns som att karaktärerna antigen är väldigt vackra eller väldigt fula? Finns det något karaktär i boken som är mittemellan, vore kul att höra vad ni tänker om det?
HEJA Jane och det lyckliga slutet!
LOUSE
Linnea.
SvaraRaderaDet är intressant hur du beskriver att du kommit Jane nära. Jag kan inte förstå mig på henna i alla lägen och jag känner ingen stor tillhörighet med henne. Men det är kul att läsa att du har kommit in henne "på livet".
Tanken med att Brontë valde att de båda huvudpersonerna skulle vara fula kan, som vi märker, diskuteras fram och tillbaka. Jag är lite inne på Louises spår med det som Leyla skrev: kanske är det ytterligare en protest från författarinnans sida? Huvudpersonerna är, och har kanske alltid varit, vackra och förtjusande. Kanske är det därför läsarna fängslas för att de är så perfekta, man får drömma sig bort för en stund. Brontës tanke tror jag kan ha varit att hon ville att dem som läser boken ska kunna känna igen sig. För hur perfekta är egentligen människor? Vad är vackert och vad är fult? Tänk om Jane inte alls är så ful som hon själv beskriver att hon är? Mr. Rochester kanske är världens hunk? Jane kanske bara är väldigt skeptisk?
//Chasmine SP09J