Jane Eyre – en roman som både berör och upprör.

Filmen har jag sett och boken har jag nu nästan tagit mig igenom. Detta klassiska engelska litterära verk som har höjts till skyarna. Jag känner mig lite splittrad till vad jag egentligen tycker men kan ändå inte låta bli att fundera på vad Charlotte Bronté tänkte när hon skrev sin mest kända roman, Jane Eyre. Blev hon nöjd med på vilket sätt hon gjorde upp med sitt eget förflutna, eller var det bara ett snilledrag ifrån henne att använda sin egen historia för att skriva romanen?
Engentilgen är det ganska intressant att följa en människas utveckling från barndom till vuxenliv och få ta del av dennes känslor och upplevelser. Frågan som jag ställer mig är ändå, behövdes alla dessa sidor för att åstadkomma detta?
Det tog ett tag innan boken lyckades fängsla mig, minst hundra. Men sen någonstans mitt i boken blir den helt plötsligt svår att lägga den ifrån sig och jag börjar undrar, hur hänger allt ihop? Det slår mig också att det finns ett underliggande vemod i det hon berättar.

Ganska tidigt står det ändå klart att Jane är en stark och självständig person som inte räds att kritisera etablissemanget, något jag beundrar. Man får ju inte glömma under viken tidsålder boken är skriven. Jag tycker också att romanen har sina poänger genom både dess filosofiska funderingar, liknelser, humor, sorg, spänning men också smärta genom livet. Romanen tar mig igenom fem olika delar som alla är knutna till en särskild plats och betydelse. Jane´s barndom på Gateshead, hennes utbildning vid Lowood skolan, tiden som Adelés guvernant på Thornfield, tiden därefter i Morton och Marsh End och slutligen återföreningen med Rochester på Ferndean.

Vad är det då som berör och upprör? Ja, det går att peka på flera saker i Jane´s levnadsberättelse. Hur hon blir behandlad av sina släktingar, den inhumane Mr Brocklehust, vännen Helens död, mötet med Mr Rochester och han inledande sätt emot Jane. Listan kan göras lång men jag har fastnad vid bröllopsdagen och den ohyggligt tragiska delen i berättelsen som där och då rullas upp. Tänk er själva, stå där brudklädd på det som skall bli en av livets finaste dagar och med vetskapen om sin bakgrund och vad man har gått igenom. Lyckan hon måste ha känt och som just där och då tas ifrån henne. In kommer dessa båda män och säger att mannen som hon just står i beredskap att gifta dig med är redan gift. Och här flyttas ”huvudrollen” ifrån Jane till Bertha anser jag. Jag kan inte annat än att både beröras och uppröras av hennes öde och hur hon har behandlats, oavsett galenskap eller inte. Och hur kunde Grace Poole, eller någon annan av tjänstefolket, hålla masken och inte avslöja för Jane det dom visste. Vilken vändning hade boken tagit om detta avslöjats tidigare? Om Jane själv hade funnit ut och förstått vem som fanns på våning tre. Här blir spänningen olidlig och den gode Mr Rochester gör allt för att övertyga Jane om sin oskuld för det som hänt och sin önskan att ändå leva med henne.

Gör hon rätt då? När hon flyr ifrån honom. Jag kan ana att här går åsikterna isär men mitt fulla stöd har hon, precis där och då i romanen annat hade gjort mig upprörd. För hur skulle de ha sett ut om hon gett efter för mannens önskemål och vilja om att leva tillsammans i synd. Det hade rimmat dåligt med romanens avsikt att spegla en stark och självständig kvinna. Nej, Charlotte Bronté var tvungen att lägga till ytterligare 160 sidor innan Jane och Mr Rochester pånyo finner varandra och då på Jane´s initiativ. Och vem kan då annat än att beröras?

Amanda