Jane Eyre – En vemodig kärlekshistoria

Vemodig, ja det är sannerligen denna berättelse. Men vem säger att böcker med en klang av miserabelt vemod inte kan vara bra? När jag första gången gången fick se boken blev jag en smula besviken. Jag såg ingenting som tilltalade mig, i synnerhet inte framsidan. Jag var sannerligen skeptisk till Charlotte Brontës klassiker. Men hennes verk fängslade mig omedelbart, på livstid.
Jag älskar det praktfulla ålderdomliga språket likväl de utomordentliga, men inte alltid vackra, personbeskrivningarna.

Jag har nu läst till sidan 371, och om jag ska vara helt ärlig föredrar jag den yngre miss Eyre. Då bubblade hon av liv och rörelse. Men när hon anländer till Lowood känns det som om den glada Jane försvinner. Med åldern kom hårdheten och (det tar emot mig att säga det) tråkigheten. Den arma flickan Jane faller i mina ögon med ett pladask. Hon känns livlös och melankolisk. Hon lever i sorg och misär. Denna tid på välgörenhetsskolan formade miss Eyre till den människa hon sedan skulle komma att bli för resten av livet. Det tycker jag är synd, för hennes starka karaktär försvinner nästan helt. Hon växer upp alltför snabbt.

Första delen av boken förefaller mig väldigt händelsefattig och går långsamt att läsa. Jag tänker koncentrera mig på händelserna på Thornfield Hall eftersom jag finner dessa som höjdpunkterna i boken än så länge. Att hon faller för mr Rochester anser jag inte konstigt. Eller jo, på vissa sätt. Hon beskriver honom som barsk, ibland till och med elak. Men jag tror att miss Eyre inte tar åt sig och känner sig trygg i sådant sällskap eftersom hon har blivit bemött på det sättet hela sitt liv. Hon är anspråkslös som få. Därför tror jag det skulle kännas konstigt om hon plötsligt blev bemött med värme och glädje. Speciellt av en man.

Tidigare i boken har jag tyckt att Jane har tänkt klokt, men när hon lämnar mr Rochester förstår jag mig inte på henne. Jag blir nästan arg. Och argare blir jag när jag läser det långa kapitel 27 där han vädjar, bönar och ber henne att stanna. Varför lämnar hon honom? Fortsätter jag att fråga mig själv. Det är nu hon har chansen att bli lycklig, att få vara med den hon älskar. Det är här jag, och förmodligen Jane själv, känner som mest vemod någonsin. Hon har erbjudits en kärlek få förunnat men hon tackade nej, bestämt och hårt. Hennes sinne är fullt med plikter och rutiner och hon är uppfostrad på ett sätt som menar att hon inte under några omständigheter kan ta tillbaka mr Rochester.

Men på ett sätt beundrar jag miss Eyre för att hon besitter det självförtroende som behövs för att kunna göra en så emotionellt svår sak som just denna. Alla är vi starka ibland och alla är vi svaga. Alla gör vi stora beslut som har både bra och dåliga konsekvenser. Alla känner vi nog någon gång igen oss i detta mästerverk av Charlotte Brontë, och jag kan nog faktiskt för första gången erkänna för mig själv att det verkligen är det. Ett mästerverk.

Moa Steenari