Jane Eyre - Romanen med berörings- och identifieringsbrist

Min inställning till boken Jane Eyre var från början något negativ på grund av en skeptisk klasskamrat. Så en särskilt ärlig chans fick den inte. Dock överbevisade den min osäkerhet hurvida klassikerna skriven av Charlotte Brontë var en läsvärd bok eller inte. Vissa sidor ser jag tydligt varför boken kommer att kallas en klassiker, då det ibland verkar vara skrivet av ett geni medan andra sidor likaväl hade kunnat uteslutas då de ter sig för mig helt onödiga i frågan om relevans. Jag överrumplas inte utav det gamla 1800-talets språk fören i mitten av boken då jag börjar läsa sidorna högt för mig själv. Det är först då som jag ser tjusningen i bokens språk.

Det finns mycket att diskutera om bokens upplägg och på det sätt som den är skriven på. Lika många olika ämnen kan man ta upp för att vrida och vända på dem likt en trasa. Barndomen utan kärlek och respekt, uppväxten på en flickskola med stränga regler, pratet om en ständig underkastelse, den förbjudna kärleken och mer där till. Jag har valt att ta upp några av de saker som berör mig eller som jag verkligen inte förstår mig på.

Tidigare nämnde jag att det finns vissa sidor som utan bekymmer hade kunnat uteslutas ur boken. Men jag håller inte riktigt med mig själv. De tio sidor som jag nyss läst med onödiga beskrivningar av både miljöer, känslor och personer och som hade kunnat kastas rakt ned i soptunnan betyder faktiskt något i nästa stycke. Eller ännu lägre fram i boken. Denna bergochdalbana av hurvida relevant innehållet i boken är gör mig i vissa stunder nästintill galen. Också hur Jane ständigt förklarar sig. Varför är det inte okej att bara skriva hur det var och sen är det bra med det? Är hon en sådan osäker, nedtryckt flicka att hon måste förklara varje litet steg som tas och varje minut som går?

Hela kapitel 27, cirka trettio sidor, ägnas åt hur Mr. Rochester förklarar sin kärlek till Jane och ber om hennes förlåtelse. Sida upp och sida ned beskriver han sitt liv och försöker vinna Jane tillbaka. Alla dessa trettio, långtråkiga sidorna verkar ha ett syfte: att beröra. Som läsare ska man känna hur miserabelt Mr. Rochesters liv varit och hur mycket han älskar sin lilla Jane. Men jag kommer på mig själv med att inte känna något alls. Jag läser sidorna utan att reflektera, känna, tycka, tänka. Sidorna ska läsas och det är just det jag gör. Läser. Att inte kunna bli berörd känns lite tråkigt och det tror jag beror på det gamla språket som egentligen inte betyder något för mig och mina arma öron och kärleken mellan Mr. Rochester och en tjugo år yngre flicka (för flicka är precis vad Jane är och alltid kommer förbli för mig, det känns på något sätt som om hon aldrig växer upp). Jag kan varken identifiera mig i språket eller i situationen och där har Brontë misslyckas i min mening. Just bristen på att kunna identifiera sig kan bero på att boken utkom på 1800-talet, då inte ens mina föräldrar eller deras föräldrar var födda. Men är det inte meningen att en roman, och särskilt en klassiker, ska vara tidlös?

En av de få gånger som jag faktiskt berörs är av några meningar på sidan 77 i boken:
”I ensamheten gav jag mig över och lät tårarna rinna över golvplankorna. Jag hade tänkt vara så duktig och åstadkomma så mycket på Lowood, få så många vänner, vinna respekt och till givenhet. […] Nu låg jag där igen, krossad och nertrampad. Skulle jag någonsin kunna resa mig igen? Aldrig, tänkte jag, och önskade mig bara döden.”
Dessa rader utspelar sig då Mr. Brocklehurst påstått inför alla på flickskolan Lowood att Jane är en lögnare då hon hade blivit ställd på en stol i salen, där hon sedan fick stå i en halvtimme. I just de rader jag valt att plocka ut tycker jag verkligen att författarinnan lyckas med att beröra. Med så få, konkreta och enkla ord har hon lyckas att beröra mig på riktigt. Jag kan också identifiera mig med Jane i denna situationen och det är nästan enda gången som det händer under de 371 sidor som jag ännu läst.

Det är med blandade känslor jag som näst intill tvingar mig själv att läsa det resterande 167 sidorna. Å ena sidan vill jag verkligen veta hur romanen och Jane Eyres liv slutar, å andra sidan tycker jag ibland att boken är pest och pina.

De långa kapitlen gör mig inte mer motiverad då man verkligen måste ha tid att läsa ett kapitel, det är ingen ”läsa-ett-kapitel-innan-man-somnar-bok” och det tycker jag är synd.

Det är sällan som jag börjar läsa en bok utan att avsluta den, därför går jag in med en stark målmedvetenhet om att även jag ska klara att ta mig genom Jane Eyres miserabla och velande liv.

//Chasmine SP09J