Jane Eyre: sagan om de två fula ankungarna

Efter att ha cyklat hem i höstens mörker och regn, samt blivit halvt ihjälbiten av hunden och valt dagens tröstätning, har jag nu lyckats stänga dörren och är omsluten av mitt egna lilla universum. Här finns bara jag och datorn. Datorn och jag. Och en läxhög som mitt liv till och från kretsar runt. Ingen av de andra inlämningarna (som vill sätta tänderna i mig och antagligen begrava mig levande) väcker intresse. Därför väljer jag istället att skriva mitt Jane Eyre-inlägg.

Att analyser kring en klassiker likt Jane Eyre, är inte så enkelt. Rent sagt krävande. Jag var 13 år första gången jag läste Jane Eyre. Likt nu så hade jag en viss oönskad kärlek till romanen, den skilde sig ifrån de andra romantiska böckerna från 1800-talet som jag på den tiden slukade likt eld. Precis som de andra kärlekshistorierna handlar Jane Eyre om fattighet, starka karaktärer, striden mot de oskrivna reglerna i samhället och viktigast av allt: oväntade möten som resulterade i hejdlös kärlek. Det enda som skiljer Jane Eyre från dem andra romantiska romanerna är det faktum att bokens hjältinna är väldigt ful. Ännu mer förvånande är att även hennes sagoprins, Mr. Rochester, också är väldigt hemsk att se på. Ett fint budskap är nått, det finaste i hela världen: det är insidan som räknas. Trots det måste Brontë ständigt påminna oss med alla dessa mästerliga och utdragna beskrivningar om deras utseenden. Min första tanke var att hon fördömde dem till att vara fula ankungar. Det irriterade mig, men så insåg jag vilken vikt beskrivandet hade när mina inre bilder förändrade sig under bokens gång. För jag vill då bestämt påstå att ingen som läst boken tycker Jane och hennes husbonde är fula. Conclusion: personerna som utgör världen i boken ser dessa fula fåglar, medan vi läsare får ta del av processen av att Jane Eyre och Edvard Rochester blir två vackra svanar.

Trots att jag tycker att Brontë hade kunnat strunta i att skriva de 106 första sidorna och sidorna efter sidan 371 (vilket betyder att det hade räckt med att hon skrev hälften av de 538 sidorna som utgör boken) så finns det en hel del goldmoments. Den bästa tycker jag är på sidan 360 och resten av kapitlet. Där berättar Mr. Rochester om hur värdefull Janes närvaro blev, hur han stegvis utvecklade deras bekantskap för att med nyfikenhet se hur hon skulle reagera, att han hade vetat från första stunden att det var henne han ville leva resten av sitt liv med. Kapitel 27 är helt klart det kapitlet som Brontë ska ha beröm och guldstjärna för!

”Jag hörde när du kom hem den kvällen, Jane, fast du märkte antagligen inte att jag tänkte på dig och väntade på dig.” ^{Sid 360.}

”När jag räckte dig handen och var hjärtlig fylldes dina unga drömmande drag av en sådan ljus och ren lycka att jag ofta måste lägga band på mig för att genast på fläcken trycka dig till mitt bröst.” ^{Sid 363.}

Såklart måste Jane Eyre förstöra med sådana här tankar mitt upp i allt:

”Vilket ohyggligt ögonblick: kamp, mörker, smärta! Ingen människa på jorden kunde begära att vara mer älskad än jag nu var, och den man som så älskade mig formligen dyrkade jag. Denna kärlek och denna avgud måste jag avstå från. Ett enda dystert ord sammanfattade min olidliga pilk: Gå!” ^{Sid 364.}

Det finns inga ord för att beskriva vad jag tycker om utdraget ovan, men det är inga vackra tankar. Enligt mig kan man sluta läsa boken exakt här. De övre orden dödade boken brutalt med dolkstötar vars kraft fick blod att stänka flera meter.

/ Madeleine Wollin