Varför föll Jane för Mr Rochester?

Under de första tretton-fjorton kapitlen av Jane Eyre hade mina ögon till större delen flugit över sidorna, i ett rasande tempo. Jag vet inte säkert vad det berodde på. Antingen att texten vägde så lite för mig att de flesta orden gick lätt att svälja, eller att den var så tung att jag omedvetet givit upp tanken att verkligen kunna ta in hela historien om Jane och hennes tragiska ungdom.

Det tog sisådär femton kapitel för mig innan jag fann något som verkligen fick mig att stanna upp.

”
- Be miss Eyre sätta sig, sade han, och något i den stela bugningen, i den otåliga fast formella tonen, tycktes tillägga: Vad tusan rör det mig om miss Eyre är där eller inte, jag har ingen lust att hälsa på henne nu.”

Det är med dessa ord som Mr Rochester låter inleda sitt andra samtal med Jane Eyre. De befinner sig i matsalen på Thornfield Hall, Mr Rochester halvligger på soffan med vrickad fot och besvärar sig inte med att resa sig när Jane träder in i rummet som han beordrat.
Trots att både tonfallet och innebörden av det han säger lämnar gott om plats åt Jane att känna sig oönskad och besvärad, infinner sig istället ett direkt lugn i henne. Hon blir rofylld.
Det var vid det här stunden jag stannade upp, ögonblicket när Jane plötsligt slutar spänna sig. Charlotte Brontë beskriver hur hon obesvärat slår sig ner hos sin herre. Vid det där plötsliga lugnet fastnade jag. Varifrån kom det?

Om man i tanken föreställer sig en person som får en att känna sig bekväm och god till mods kanske det första man ser är någon som tittar på en med mjuk blick, som låter en övertygas om att man är varmt välkommen, som inte utsätter en för prövningar utan bara accepterar en precis som man är. Då kan man känna sig så förlöst, när man möter en sådan person. Det är en beskrivning som inte alls stämmer överens med mitt första intryck av Mr Rochester, men det slog mig att trots hans hårda framtoning får han Jane att känna sig trygg med honom från första stund. Tills det att hon får samtala med Mr Rochester, har hon aldrig riktigt fått tillfälle i livet att slappna av fullt ut:

Barndomen på Gateshead. För henne hade den inneburit att vara under ständig press, vrede och rädsla inför Mrs Reed och kusinerna, den närmsta familj hon har. Trots att barnjungfrun, Bessie, på Gateshead hade ett gott hjärta kom ingen ovillkorlig kärlek från henne till Jane.

På skolan Lowood lärdes hon upp till att ständigt underkasta sig själv och alltid påminna sig själv om sina tillkortakommanden och brister. Ett enda felsteg och hon blev direkt förklarad för exakt vad hon var värd. Det tycktes vara en ständigt närvarande tillsägelse i luften, att man inte får göra fel, vilket givetvis är helt absurd eftersom felaktiga handlingar är något av det mänskligaste som finns.

När Jane sedan kom till Thornfield Hall som guvernant blev hon varmt välkomnad, och hennes tillvaro blev långt förbättrad från tidigare. Men även om hon uppskattades i sitt nya hem och för arbetet hon utförde som lärarinna för flickan Adelé, så kan jag inte hjälpa att misstänka vad som rörde sig i bakhuvudet på Jane under den tidiga vistelsen där; den stickande vetskapen om att hon faktiskt bara finns där för att sköta sitt arbete, och att ingenting annat än det håller henne kvar.
Aldrig under hela hennes liv har det funnits någon som hållit henne kvar, och det måste vara en djup sorg. Och en stor rädsla.

Men så träder Mr Rochester in, och fyller en bit av det ekande utrymmet i hennes liv. Han tittar på henne med hård blick och framhävda bistra ansiktsdrag. Han förolämpar henne med jämna mellanrum och hinner på bara en kort stund förklara för henne att hon inte är bra på att spela piano och att hon saknar tillräckligt med konstnärlig teknik och skicklighet i sitt måleri. Han visar ingen medkänsla när hon berättar om sina döda föräldrar och alltmedan konversationen fortgår prövar han henne genom att ställa en flod av frågor han kräver att få svar på.
Men, som sagt, tacklar Jane dessa påhopp med stillhet och hon trivs i hans sällskap. Jag funderar på om hans hårda framtoning gör Jane lättad, istället för obekväm, och får henne att tänka att Mr Rochesters barskhet och fulhet tillåter henne själv att inte spänna sig, luta sig tillbaka och tala utan rädsla för att inte vara tillräckligt vacker och trevlig.

Under en ledsam period i mitt eget korta liv fann jag mig själv söka mig till dessa stålblå människor, personer som var lite elaka mot mig, just därför att de inte förväntade sig att jag skulle vara snäll tillbaka. Filosofin lydde: Är du tyken, är jag tyken – då slipper vi bli sårade av varandra.

”
- Ni studerar mig miss Eyre. Tycker ni att jag är vacker?
Om jag hade hunnit tänka skulle jag ha besvarat hans fråga på konventionellt sätt med någon vag artighet, men svaret halkade över tungan:
- Nej, sir.”

Det är en viss enkelhet i den filosofin, en enkelhet som lätt kan motsvaras av feghet och rädsla för att bli sårbar.
Men Janes fall är annorlunda. Hon är inte feg, hon blir modig och avslappnad i sin herres sällskap och det får henne att våga säga det hon verkligen tänker. Jag tror dock inte att det bara var Mr Rochesters obefintliga krav på elegans och vänlighet som fick henne att kunna njuta av umgänget. Jag tror också att det berodde på att någon för första gången ägnade henne ordentligt med uppmärksamhet! Hon fick en inbjudan, och när hon kom för att dricka te med honom i matsalen blev hon genast föremål för hans intresse under kvällens gång. Han ställde massor av frågor om henne och hennes liv och trots att frågorna och slutsatserna han sedan drog kunde vara förnärmande, fick hon ändå vara i centrum för första gången i sitt liv. Det måste ha varit förlösande för Jane att bara för en kort stund få prata om sig själv, efter alla år av kampen att dämpa sig själv och övertygelsen om att hon inte var intressant för någon.
Om Rochester då samtidigt hade varit en skönhet, både till det inre och yttre, och uppträtt vänligt och värmande tror jag inte att Jane att hade kunnat känna sig lugn och nöjd med att vara i centrum för första gången. Hon hade nog blivit blyg.

Tiden går och kärleken blommar upp mellan de båda. Rochesters närvaro i hennes liv hjälper Jane på traven till att bli en starkare kvinna, och hon i sin tur får honom att mjukna.

Den ena var för mjuk och den andra för hård. De tycks komplettera varandra, det är ju sådant som brukar sägas om kärlek. Jag vet inte så mycket om saken, ämnet brukar göra två saker med mig: det ena är att jag vill säga hur mycket som helst om det, och det andra är att det totalt förstummar mig. Med andra ord känner jag mig oerhört korkad när jag sitter och skriver det här. Därmed stakar jag bara ur mig någonting nu, om att Jane Eyre och Mr Rochester förefaller sig vara menade för varandra...
Men nu går vi vidare.

Jag har nu läst till och med sida 419, och min enda egentliga önskan är att Charlotte Brontë var barmhärtig när hon skrev de avslutande kapitlen av boken. Jag hoppas att Jane vid slutet skall ha en tillvaro som inte är så tyst, stillsam och enformig som i sin ungdom. Det passar inte ett så längtande hjärta som bultar i Jane.

Ps. Låt Rochester förbli i sitt mjukare tillstånd, C.B.

/Mikaela Liljedahl