Valet mellan moral och lycka

Från de första sidorna har boken om Jane Eyre fängslat mig. Jag tycker om de omfattande nästan långrandiga beskrivningarna av Jane, hennes liv och tankar. Med alla dessa ord och sidor etsar hon sig in i mig på något sätt och jag tror tillslut att jag känner henne. Jag bryr mig om Jane. Jag lider med henne och jag gläds med henne.

Det är först när hon avvisar mr Rochester som jag slutar känna med Jane och istället blir arg på henne. Kan hon inte svälja sin stolthet och för en gångskull sätta lyckan framför hedern? När jag sitter i sängen och läser ilsken och olycklig tänker jag, hon kunde ju i alla fall gjort det för min skull! Om hon hade hatat mr Rochester för hans lögn, då hade jag förstått, men hon fortsätter älska honom lika innerligt som förut och hon förlåter honom som om ingenting varit mer självklart. Ändå säger hon att hon inte kan stanna. Jane är obeveklig inför mr Rochesters böner som fortsätter sida upp och sida ner, fyllda med kärleksförklaringar och desperat vädjan. Jag vet inte om jag ska beundra hennes stenhårda beslutsamhet eller förebrå henne för att hon verkar så känslokall. För egentligen är ju inte Jane känslokall överhuvudtaget, vilket vi som läser boken vet eftersom vi har den privilegierade tillgången till hennes tankar. Tankar som hon förresten kunde dela med sig lite av till mr Rochester för att ge honom en möjlighet att förstå. Jag kan inte låta bli att förundras över hur hon kan vara så obeveklig när mannen hon älskar praktiskt taget krälar framför henne och ber på sina bara knän. Är inte denna beslutsamhet nästan lite övermänsklig? Antagligen är hennes höga moral att beundra, men jag har svårt att se vad som är fel i att ibland följa sin känsla istället för sitt förnuft, kärlek är ju faktiskt en känsla och inte något särskilt förnuftigt alls.

Samtidigt är jag så kluven till allt detta! Hittills har det mesta i boken varit ganska svart-vitt, mrs Reed är den ondskefulla mostern och rektorn på Lowood fruktansvärd, Miss Temple underbar och man vet tryggt vem som gör rätt och vem som gör fel och det finns ett tydligt gott och ont. Men när Jane lämnar mr Rochester är det som om det plötsligt bara finns en massa fel och inget som kan bli helt rätt. Jane måste antingen svika sin lycka eller sin moral. Och ju mer jag funderar över det, desto svårare får jag att bedöma vilket som är värst.

”`Kom ihåg hans oförsiktiga läggning, betänk vilken desperation som kan följa av förtvivlan. Trösta honom, rädda honom, älska honom. Säg att du älskar honom och vill bli hans. Vem i världen bryr sig om dig, vem kan ta skada av du gör?´
Men svaret kom alltjämt okuvligt: Jag bryr mig om mig själv. Ju ensammare jag är, ju mer värnlös och utan andras stöd desto mer ska jag respektera mig själv”

Varför ska man respektera sig själv mer för att man är ensam och värnlös? Är inte gemenskap något att respektera och kan hon inte respektera sig själv för att hon väljer att vara lycklig. All denna moral ligger som en slöja över Jane och hindrar henne på många sätt att leva ut. Hennes kontrollerade fasad kan göra mig galen när jag läser. Jag vill se mer av den Jane som står och skriker under kastanjer.

”`Jag säger ju att jag måste bort!´ svarade jag i ett passionerat utbrott. `Tror ni att jag kan stanna här när jag inte är något för er längre? Tror ni att jag är en maskin, ett föremål utan mänskliga känslor? Att jag står ut med att man rycker ifrån mig mitt brödstycke och tömmer min bägare på varje droppe levande vatten? Tror ni att jag inte har hjärta och själ för att jag är fattig och obetydlig och liten och oansenlig? Ni tror fel! Jag har lika mycket själ som ni- och minst lika mycket hjärta!´”

Sådana passionerade utbrott tycker jag att hon kunde få lite oftare. Hade inte ett passionerat utbrott passat mycket bättre än att smyga iväg mitt i natten och lämna alla som faktiskt bryr sig om henne?

Förövrigt så ska Jane vara en stark och självständig människa, vad är det då med denna underlägsenhet som hon så ofta visar. Mr Rochester är hennes husbonde ändå tills den dag han friar, då blir han istället hennes herre, och hon envisas med att kalla honom sir. Det är först när hon avvisar honom som han äntligen blir ”mr Rochester”. Men jag undrar om han någonsin kommer bli ”Edward” för Jane.

Maja